Dagens Nyheter – 13 mars 1871, sida 1

ee nn Det var för dem nödvändigt att oförtöfvadt afresa och att ej mera blicka tillbaka, för att icke få se, den ene vännen som han sårat i hufvudet och den andre vännens hustru som han sårat i hjertat. I denna brydsamma belägenhet beslöt Klerbbs att försäkra sig om att Gabriel vid sitt uppvaknande hade förståndet i behåll samt att derefter kraftigt vädja till hans mod, för att förmå honom att fly. Vid första rörelse Gabriel gjorde ropade Klerbbs hans namn med temligen hög röst samt sade dorpå: — Min käre vän, hästarne vänta oss. Vi måste vara framme i Madras före dagens inbrott. Gabriel reste sig upp till hälften och räckte sin hand åt Klerbbs, hvilken tryckte densamma varmt. — På tvåtusen mils afstånd från sitt hemland, sade Klerbbs, måste man vara väpnad med mod att handla efter omständigheterna. — Ni skall bli nöjd med mig, Edvard, sade Gabriel, i det han steg upp; mitt hufvud är något svagt, men mnattluften skall uppfriska mig. En klippa har fallit på min hjessa; eftersom jag icke dog af detta slag, skall jag lefva. — Godt! I sådana här sjukdomar är första botemedlet att genast resa sin väg. — Låtom oss resa! sade Gabriel. KVA, BEBÄTTELSY FRÅN INDIEN BD.