Dagens Nyheter – 10 mars 1871, sida 3

Kryddbodarnes litteratur. Jag talar här ej om hvad man i kryddbo: darne läser, ty det är antingen ingenting elle: något af dagens lättaste gods, utan jag talar om hvad der stundom finns att läsa. Jag kom härom dagen in i en butik och fann på disken några tryckta blad, hvilka jag kände igen såsom tillhörande ett vetenskapligt verk af odödligt värde från 16:e seklet. Dessa blad skulle om några minuter omge såpa, sill eller andra bodvaror. Jag fördjupade mig i betraktelser, till stor undran för handelsmannen. och det gaf honom anledning att nämna sig ha en hel hög dylikt skräp, som han köpt efter vigt af bokauktionisten i Upsala, en bekant man, hvilken studenterna alldeles orätt behaga kalla Asinelli. Jag var ej sen att följa anvisningen och gick in i hans packbod, der på hyllan uppåt taket fanns en hel hop böcker om hvarandra. För att nå dem måste jag placera mig på en silltunna bland en föga angenäm lukt af saltvaror, oljor m. m. Vid en revision i dessa högar funnos arbeten på flera språk och från olika tider samt af flera brancher. Än fann jag en upplaga af Vulgata eller Novum, än någon af Greklands och Roms författare, till och med af sällsyntare slag, t. ex. Palephatus om underbåra ting och Apulejus om gyllne åsnan. Än lågo Rousseaus Confessioner bland Jean Paulis och Göthes strödda arbeten, än på sin tid berömda teologiska, medicinska, historiska och filosofiska verk, än en massa af nedklottrade skolböcker, än en lunta af akademiska program. Öch på mången perm, som ej var afrifven, såsom vanligen sker för att icke öka vigten af makulaturen, fann jag autografer af berömda namn. Mest rörande var att se namnen at gamla vänner, som redan gått all verldens väg. Att jag skyndade att rädda hvad räddas kunde, innan detta mångsidiga lärdomsmateriel vandrade bort och spreds kring bygden jemte de varor, som af köparen vida högre uppskattades, var ju naturligt. Böcker, som kostat riksdalrar ), såldes här för lika många öre. Reflexionerna öfver detta kryddbodbesök göra sig sjelfva. Det var en predikan öfver förgängligheten af allting under solen: Hvad stora vetenskapsmän under en hel lefnad tänkt och forskat och hvad konstnärliga snillen under stunder af högsta ingifvelse diktat till sin samtids och alla tiders upplysning och förtjusning samt sitt eget namns odödlighet, det tjenar nu de lägsta materiela ändamål, värderas endast efter materialets vigt på vågskålen. Är icke detta nedsättande och nedslående för alla som göra i böcker? Kan ett sådant bruk af odödliga litteraturverk icke klandras? Nöj, visst icke. Det är endast andarnes jordiska kläder som föråldras och underkastas lotten för allt materielt, nemligen att efter hand upplösas i sina enkla ämnen för att sedan ingå nya föreningar, bli mull och ge näring åt växter, som tjena oss till föda och kläder, bli lump, papper och åter böcker. De id6er, som begagnat dessa artiklar för sitt allmängörande, dö ej derför. De gå genom tiderna från slägt till slägt, ingå hos vår samtids författare och ta genom dem nya former. Materien är förgängelse, men andens verld odödlig. (W. L. T.) ) Ingenting faller så i värde som böcker, ingen njutning är kostsammare, men äfven ädlare. För ett af de största enskilda biblioteken i Sverige, den aflidne erkebiskopens, hjuder en liebhaber nu 11.000 rdr, ehuru det kostat många ånger den summa, då denne lärde kyrkofursteårligen ansiait 1.000 rdr till sitt bibliotek.