Dagens Nyheter – 8 mars 1871, sida 1

ena och Faubourg St Honor6 å den andra sidan, spärrades af militär. Den folkmassa, som infunnit sig på Marsfältet och kajerna på venstra stranden, hade småningom blifvit oerhörd, under det att Champs Elystes och deras omgifning voro nästan folktomma. Som man på qvällen ävnu alltjemt trodde att preussarne skulle tåga in, tilltog jäsningen, och i Montmartre, Belleville och Villette slogs generalmarsch. Detta beslut hade fattats i en generalförsamling af nationalgasdet i 15:de arrondissementet, hvilket sammanträde bevistades af 2,000 personer. Församlingen åtskildes under ropet: Till vapen! Till vapen!4 och alla störtade beväpnade till Ternes och Passy för att hindra preussarne från att tåga in. I Passy var jäsningen synnerligt stor. Der lät mairen under trummbhvirflar tillkännagifva, att intåget uppskjutits. Äfven på andra punkter blef det småningom kändt att tyskarne ännu icke voro att vänta, och de beväpnade gingo åter hem. Icke endast i Passy och Ternes utan äfven på boulevarderna och isynnerhet på Bastiljplatsen gick det hett till. den 26:te och 27:de. Demonstrationerna för republiken, hvilka der började den 24 februari, hade fortfarit ända till den 26:te, dock utan att vara synnerligen anmärkningsvärda. Denna dag tilltogo de i styrka. Framemot middagen voro de fyra sidorna på pelarens bas alldeles betäckta af immortellkransar och fanor. Pelarens spets pryddes af en i sorgflor höljd fana. Den menniskomassa, som betäckte hela platsen och de angränsande boulevarderna, var oerhörd. Nationalgardena, hvilka utan uppehåll defilerade förbi, nedlade liksom den 24:de kransar och. fanor vid pelarons fot och tal för republiken höllos åter, jemte några kommunistiska. I det ögonblick, då kaptenen för 238:de bataljonen hade slutat ett sådant tal, fick han bakom det jernERE som omgifver pelaren, se en person i fältväbel-nationalgardes-uniform. Personen föreföll honom misstänkt och han frågade, med hvilken rätt han befann sig der. Ropet: Det är en af Pietris agenter! ljöd från alla sidor, men mannen begärde ordet och igenkändes vara den famösa Budaike, skolläraren och klubbtalaren. Massans uppmärksamhet drogs dock snart af vilda skrik från Budaike; oväsendet kom från den sida af platsen, der St Antoinegatan ligger. En grupp af 200 till 300 personer släpade mellan sig en temligen välklädd karl; två jägare till häst höllo honom i kragen. Ropet: I vattnet! I vattnet! ljöd från alla sidor. Det sades att en ef soldaterna hade kallat mannen spion, hvarpå denna hade svarat med att tilldela soldaten ett slag. Han hade fasttagits och undersökts, då man hos honom funnit en revolver och papper, hvilka gåfvo tillkänna, att han tillhörde polisen. Denna upptäckt försatte massan i fullt raseri. Man släpade honom till kanalen, några personer, som ville rädda den arme, trängde massan tillbaka till nationalgardets högvakt, som varinärheten. Mannen flydde dit in och officeren lät nedfälla gallret. Massan fordrade att polismannen skulle utlemnas; officeren sökte lugna massan, men det lyckades icke. Fotjägare klättrade öfver gallret, andra följde dem. Man gjorde försök att rädda mannen, men den ursinniga massan följde efter under rop af: tNed med agenten! Man måste dränka