Dagens Nyheter – 7 mars 1871, sida 1

SV — Aha! se nu träder galenskapen fram i dagen. Tolf tigrar... Jag förstår, för Evas räkning ... Ja, det blir ingen lätt sak. — Jag vet att det är snart sagdt en omöjlighet; men ändå måste jag ha dem. — Vi behöfva för ändamålet tolftusen frank; har ni detta belopp, Gabriel? — Nej! Och för öfrigt är bär icke fråga om att köpa tigrarne; jag måste döda dem sjelf ute på öppna fältet, för att sedam med egen hand nedlägga deras hud för Evas fötter. — Tolf tigrar! En sådan fästmanspresent!... Men man får taga seden dit man kommer. I Paris skulle man be er om en spansk hund, en papegoja eller en kanariefågel. Här yttrar sig den qvinliga nyckfullheten på ett annat sätt. Fausta, kejsar Galli älskarinna, var ännu mera pretentiös än Eva: hon utbytte en kyss mot ett lejon. Under loppet af sex månader lät afrikanske prefekten beröfva Atlas och Barca alla deras lejon. Hela detta djurslägte skulle för längesedan ba varit utdödt, om den kejserliga kärleken räckt i gex år... Men revenons å nos maontons! Hvilken plan har ni uppgjort för dessa tolf tigrars fångande? — Det är icke på mig sjelf jag litar, utan på er, Edvard. Wi tillhör det folk som gör uppfinningar ; nåväl, su visa då er uppfinningsrikhet. Jag behöfver en snara, i hvilken tigrar fastna, en stor råttfälla... Jag hjelper