Dagens Nyheter – 6 mars 1871, sida 3

någon gräns för dessa Man gör landet och dess befolkting en himmelsskriande orätt, öm man tror att denna ej är beredvillig till åtagande af hvarjo tunga, som är behöflig för befördrande af det stora mål landet utan tvekan uppställt, då det uttalat öfvartygelöeh om nödvändighöten af ett kraftigt och tillräckligt fösterlandsförsvar. Detta är en verklighet, som kan förnimmas af hvar och en, som vill göra sig besvär att inhemta allmänhetens åsigter i förevarande fall, . s Om hufvudsaken synes det eålända råda enighet. Likväl gifvös det tidningar af qvalit, söm, baktadt vissheten om den inom landet rådande hängifvenheten för försvarsfrågan, ändock med spott och hån bemöta dem, som i afseende på sättet våga tänka olika, nära nog stämplande dessa såsom förrädare. Emot ett sådant diskussionssätt, vittnande om något öfvermaga, tillåta vi oss i sunda vettets namn att på det kraftigaste protestera. Samma tidningar bafva skybdat att med den ällaste hushållerskestämma bannlysa andra ammaren, derför att den vågat i försvarsutskottet insätta andra ledamöter än dem, som af den sidans fraktion blifvit uppsatta på vallistan. Har då andra kammaren ej rätt att invälja i utskott ahdra ledamöter än dem, som på en viss lista blifvit upptagna? För att ej begå samma misstag som våra antagonister vilja vi ej påstå att dessa varit ledda af mindre Nfliga tosterlandskänslor än dem, som gifva 053 kraft och tillit att i denna heliga sak yttra en ärligt genomtänkt och menad åsigt. Men det vissa är, att alla anspråk på god takt och hyfsning, för att ej tala om förstånd, hafva de lemnat långt bakom sig, då de öfvermodigt började utspridandet af en allena saliggörande tro. Då ingen har kunnat säga att vid valet af utskottsledamöter i andra kammaren något slags svek begagnats, lärer väl hvarje yttrande, som utgår på att stämpla ett dylikt val såsom ofosterländskt och afsigtligt skadligt, innefatta minst sagdt en lättfärdighet i tankar och uttryckssätt som vittnar om bristande tillrättai i rättan tid. skall emeHertid pressen på detta sätt neutralisera sin egen makt, hvarför skall den splittra de krafter, som, förenade, kunde verka stora ting? Att olika åsigter finnas är blott en alltför naturlig sak, och att dessa, äfven med värma, förfäktas, är ett förhållande, som vittnar godt om deras grundval: men att man vid diskussionen nedlåter sig till smutskastningar af simplaste slag, vittnar, om en brist på fattning och argument, som ej länder den sak till fromma man vill förfäkta. Då det ej har kunnat undfalla vår uppmärksamhet, huru de större tidningarne i denna sak, just på antydda sätt, uppträdt såsom pygmeer, hafva vi ej kunnat underlåta att uttala vårt ogillande öfver ett sådant sätt att föra allmänhetens talan. Af det igångstullda munverket vill det emellertid synas som om det funnes i hufvudsaken blott ett parti; d. v. s. det som fordrar landtförsvarets ordnande på ett ändamälsenligt sätt, men att två partier hade bildat sig ifråga om sättet för utförandet af denna angelägenhet. Ett parti, och vi tveka ej att säga större delen af landet, fordrar indelningsverkets upphäfvande, under lämplig tidsrymd, och ett försvar grundadt uteslutande på allmän väl i Ett annat parti, och detta tillhör ovilkorligen den föråldrade minoriteten, önskar indelningsverkets bibehållande, och derjemte utsträckt värnepligt. Så långt har man nu kommit, att två partier bildats, hvilka söka att taga heder och ra af hvarandra. Krigets fackla är inom våra egna landamären sålunda tänd. Skall detta blifva enda följden af landets lifliga önskningar i afseende på nödvändigheten af ett väl ordnadt försvar? Om pressen, som står öfver allt annat, vill iakttaga sin värdighet, skall den i denna fråga, så väl som andra, kunna gagna rätt mycket; men det sker ej genom att stämpla dem såsom förrädare, hvilka ej kunna erkänna det goda eller rätta i ett kungligt förslag, som, om det är odugligt, likt alla andra af samma cgenskap, måste, riksdagen i a under.