Dagens Nyheter – 6 mars 1871, sida 1

Gabriel gjorde helt mekaniskt en åtbörd, hvarigenom han intygade sanningen af Klerbbs ord. Talaiperis ansigte ljusnade; den afgifna förklaringen tillfredsställde honom synbarligen. Eva hade åter satt sig; och äfven hon syntes vara i någon mån lugnad. -Åh, det är förfärligt att se dessa fläckar! sade hon. Jag tycker mig åter försjunka i denna olyckliga dröm som förgiftar alla mina nätter... Någonting rysligt och oförklarligt försiggår inom mig... Jag är rädd!... Låt mig elippa se era blodiga kläder! Gabriel och Klerbbs aflägsnade sig genast; de begåfvo sig till sina rum, När de klädt om sig, skickade de en betjent till enkan med förfrågan om hon hade något vidare att befalla dem. Talaiperi kom sjelf upp och sade till dem: — Nu har det börjat dagas, så att man snart kan se föremålen klart. Vi skola följa frun till sjöstranden; numera är ingen fara för handen. -Må vi i alla fall taga våra vapen med oss, Gabriel, sade Klerbbs; solen har ännu ej gått upp. De funno Eva i förstagan. Hon skakade hufvudet och sade: — Så ha vi då ändtligen hunnit slutet på denna fasansfulla natt! Talesiperi gick först. Klerbbs bjöd Eva armen. Gabriel slutade tåget,