Dagens Nyheter – 6 mars 1871, sida 1

mm a ken efter preussarnes aftåg mot Paris återvände till Longwy, nödgades strax före belägringen fly till Belgien. Hennes hus i Longwy är dock nästan alldeles oskadadt. Professor C. R. Nyblomsföreläsningsserie öfver den äldre engelska litteraturen, till förmån för högskolefonden, tog sin början i lördags i Vetenskapsakademiens hörsal, Föreläsaren skildrade att börja med de första spåren till inhemsk engelsk litteratur, nemligen trouverernas sånger. Bland dessa trouverer, hvilka emellertid skrefvo på franska språket, kan äfven räknas Richard Lejonhjerta, af hvars hand man har två sån ger. Med Magna Chartas födelse, under Jo hans utan land regering, börjar, jemte Englands politiska lif, äfven dess litterära ity att anglosachsiskan och den med normandernas eröfrande af landet mförda franskan nu hunnit sammansmälta till ett språk. Englands litteratur bestod nu, under ett par århundraden, med få undantag, af folkballaderna, af hvilka många, ehuru bearbetade och lokaliserade, äro desamma, som vid denna tid genomgå de flesta europeiska länders litteratur. Oaktadt de engelska folkvisorna således ej alltid till sitt ursprung äro inhemska, äro de icke desto mindre varma och kraftiga uttryck för den engelska folkkarakteren och intaga med heder sin plats inom litteraturen såsom enlefvande och frisk poesi. En hufvudperson iea del af dessa visor är Robin Hood, den fredlöse tjutskytten och landsvägsriddaren, en personifikation af folkets protester mot den normandiska feodalismens förtryck med dess, utom så mycket annat tyranniskt, så barbariska jagtlagar. Engelska folkvisan började mot 1400talets inträde vika undan för dels den lärda poesien, dels prosadikten, d. v. s riddareromanerna, upphörde under 1500-talet att blifva en folkets produktion och lefde sedan under århundraden endast i folkets bjerta, tills den åter väcktes till lif af Burns och Walter Scott. — Såsom prof på den engelska folkviselitteraturen uppläste hr Nyblom tre af honom öfversatta ballader, deraf en hade omisskännlig slägtskap med vår svenska Sven i Rosengård. Från senaste hälften af 1300-talet härleder sig en större dikt: The vision of Pierce Ploughman, hvilken anses såsom ganska vigtig för engelska litteraturens uppblomstring. Detta arbete är på visst sätt en förklang af Bunyans bekanta Pilgrim Progress, men mycket satirisk och vänd särskildt mot presterskapet. Den som dock egentligen kan kallas engelska litteraturens fader är Geoffrey Chaucer, hvilken, visserligen med de franska provengalerna och de italienska mästarne till mönster, men dock äkta engelsk till karakter, af många engelsmän ännu i dag sättes näst efter Shakespeare. Ur havs förnämsta arbete, The Canterbury Tales, uppläste herr Nyblom af honom öfversatta valda prof. Geoffrey Chaucer, född i London 1328, död 1409, var en af sitt lands märkligare personer och förde ett högst omvexlande lif, än diplomat, än demagog, än på samhällets högsta äreställen, än i landsflykt, men alltid, och isynnerhet på sin ålderdom, hängifven sin sånggudinna. I hans skrifter och hela hans väsen framlyser huru långt framom sin tid han var, och sär-skildt torde hans naturskildringar, fina och hvad man kallar sundt realistiska, stå utan motstycken i medeltidens litteratur. Chaucer var den förste af Englands författare, som begrofs i Westminster Abbey, således börjande raden af de snillen, hvilka i Englands Pantheon nedsänkts till den sista slummern. Engemniörs-föremningern hade sitt första sammanträde detta år den 27 och 28 februari. Hr Cronstedt höll ett föredrag till minne af öfverste Nils Ericson, skildrande den utmirkte mannens omfångsrika verksamhet, huru han framkallat inom. vårt land