Dagens Nyheter – 4 mars 1871, sida 2

obehaglig liklukt, som tyckes genomträngt min hufvudkudde, och jag hör hesa hviskningar i mörkret... Sådana äro mina nätter. Förlåt mig att jag om dagarne endast låtsar vara glad. Gabriel och Klerbbs, orörliga som statyer, betraktade Eva och iakttogo en tystnad full af sällsamma tankar. Eva förblef länge sittande med sina stora, vackra ögon fästade på en och samma punkt, och med händerna framsträckta ända till knäna; hennes barm -häfde sig våldsamt, och på Hennes läppar förmirktes konvulsiviska rörelser, likasom såge hon ännu framför sig dessa fontomer som brukade störa hennes nattro. Hon tycktes göra våld på sig sjelf, då hon ändtligen vände sig om till: de unga männen; hon sade: — Min svåger följde icke med er in, mine herrar? — Nej, min fru, svarade Klerbbs. — Denne gode Talaiperi! Han trodde att hans närvaro skulle genera mig... Jag har alltid gerna velat dölja mina sorger för honom . . . hvarför, vet jag icke... Herr Klerbbs, öppna ett fönster... Jag behöfver luft... Månne det dröjer länge innan dagen gryr?! — Det är fortfarande alldeles mörkt... Stormen pågår ännu, utan regn... — 0, ja! Jag känner till detta slags stormar... Blytunga moln genomfara luften; det tyckes mig som bure jag dem på min hjessa . .. Ni ser ingenting vid sjöstranden?