Dagens Nyheter – 2 mars 1871, sida 2

Ni kan icke bedja af mig en tjenst, som jag ej genast är beredd att göra er. Om jag älskade Eva, skulle jag uppoffra mig sjelf och afstå henne åt er. Ni har så ofta talat med mig om den förskräckliga natten, från hvilken vår vänskap daterar sig; men ni har dervid alltid glömt att omnämna något som deremot aldrig skall utplånas ur mitt minne: ett utrop, en yttring af storartad heroism, en tanke, framkastad ur djupet af ert bröt i en ton af sublim sanning som ännu vibrerar i mitt bjerta. Ni har glömt detta utrop? — Troligtvis... — Det tillnör det franska lynnet att glömma, det engelska att minnas. Också skall jag så länge jag lefver ihågkomma hvad som tilldrog sig i trädet vid Lutchmi flodens strand, huru ni utropade med händerna i ert här och med ögonen gnistrande af mod: OO, vi måste rädda honom till hvad pris som helst! ... Den ni ville rädda var Evas man! — Ännu i dag, om han lefde, skulle jag under liknande -omständigheter vilja skynda till hans hjelp. Mig tyckes allt detta vara helt naturligt... Gjorde icke ni detsamma sjelf? — Jog!... jag höll er tillbaka... Jag är icke någon så stor hjelte att jag vill gå att möta Bengalens alla tigrar för en hinduisk äkta mans skull. Jag hyser den djupaste vördnad för den som så handlar, men jag följer icke hans exempel. Emellertid — om