Dagens Nyheter – 2 mars 1871, sida 1

a Aa a ena dem alla i samma styrelse skulle, genom att ställa mot hvarandra stridiga tendenser, hvilka skulle göra hvarandra om intet eller bekämpa hvarandra, leda till stillastående eller konflikt. Men ack, ett regelbundet konstitueradt samhälle, som småningom gifver efter för framstegen i åsigter, är väl vår nuvarande ställning så beskaffad? Störtadt i ett krig utan allvarsam anledning, utan tillräcklig förberedelse, har Frankrike sett halfva sitt område inkräktas, sin armå tillintetgöras, sin vackra organisation krossas, sin gamia och vackra enhet sättas på spel, sina finanser rubbas, största delen af sina barn ryckas från arbetet för att dö på slagfälten, ordningen djupt störas genom en plötslig företeelse af anarki samt efter Paris nödtvungna uppgifvande kriget inställas endast några dagar, men firdigt att bryta löst på nytt, om icke en i Europa aktad regering, modigt öfvertagande makten och iklädande sig ansvaret för de smärtsamma underhandlingarne, uppträder för att sätta en gräns för de förfärliga olyckorna. Finns det, kan det väl finnas två slags politik under sådana omständigheter? Finns det icke tvärtom en enda, nödtvungen och oundgänglig, som består i att så snart som möjligt göra slut på de olyckor, som öfverväldiga oss? Skulle väl någon kunna påstå, att man icke så snart och så fullständigt som möjligt måste låta den främmande ockupationen upphöra förmedelst en fred, hvarom modigt underkand las och som icke antages, om den icke är hederlig; befria våra bygder från fienden, som förtrampar och utplundrar dem; från de utländska fängelserna hemkalla våra fångna soldater, officerare och generaler, tillsammans med dem återuppsätta en disciplinerad och stark armå, återställa det störda lugnet, genast derpå gifva efterträdare åt de tjenstemän, som bogära afsked eller befinnas ovärdiga, genom val reformera våra upplösta generalråd och kommunalråd, sålunda återupprätta vår desorgarniserade förvaltning, indraga ruinerande utgifter, upphjelpa, om icke finanserna, hvilket icke kan vara en enda dags verk, så åtminstone vår kredit, den enda utvägen att uppfylla angelägna förbindelser, skicka våra mobiler och mobiliserade ut på fälten och till verkstäderna, iståndsätta de afskurna vägarna, återuppföra de förstörda broarne, sålunda pånyttföda det ötverallt atfbrutna arbetet, arbetet, som ensamt kan skänka våra arbetare och våra bönder deras lifsuppehälle? ÅAr det väl någon, som vill påstå, att något angelägnare fiunes än allt detta? Och är det väl månne här någon, som skulle våga grundligt diskutera paragraferna istatsförfattningen, under det att våra fångar stryka med af elände i aflägsna trakter; eller under det att befolkningarne, döende af svält, nödgas till de främmande soldaterna utlemna den sista brödbit, de ha qvar? Nej, nej, mine hrr! att sluta fred, reorganvisera, upphielpa krediten, pånyttföda arbetet, detta är den enda möjliga och till och med fattliga politik i detta ögonblick. På denna kån hvarje förståndig, hederlig, upplyst man, ehvad han än må tänka om monarki och republik, arbeta med gagn, och om han också arbetat derpå blott ett år, blott sex månader, skall hav kunna återvända till sin födelsebygd med högburen panna, med tillfredsstäldt medvetande. Ja, sedan vi gjort vårt land de angelägna tjenster, som jag nyss uppräknade, sedan vi upprest den ädle sårade, som kallas Frankrike, från den mark, der han nu ligger, sedan vi ha läkt han sår, vederqvickt hans krafter, skola vi utan tvifvel lemna honom åt sig sjelf; och botad och med återvunnen själsfrihet, skall han då förklara, hur han vill lefva. När detta upprävttelseverk är tulibordadt, och det skall icke räcka länge, är tiden inne att diskutera och öfverväga teorierna om regeringssättet; och det är då icke längre en tid, som undansnillas landets välfärd. Sedan vi