Dagens Nyheter – 1 mars 1871, sida 3

nen är 300 rdr, utom JV rdr 1 respengar. Det är grefve B., hvars två söner ni skulle undervisa; han bor i Södermanland. Den musikaliska informatorn tackade på det förbindligaste, mottog med glädje det honom gjorda anbudet och lofvade att med det första anträda resan till grefve B. Allt var således klart. Professor Lundblad skref följande dag till grefve B. om det lyckliga resultatet af anskaffandet af en musikalisk informator, och att denne med det snaraste var, på väg till sin bestämmelseort. tta dagar efter detta samtal rullade en skakande rapphöna in på stora borggården till det ståtliga säteri, som beboddes af grefve B. och hans tamilj. På den sutto två personer, öfverhölida. med dam, den glada studenten och sångaren L—n och skjutsbonden. Sedan en betjent tört magistern och hans saker till de för hans räkning anvisade rummen, samt denne i sin ordning förbättrat sin toalett, blef han af samma betjent uppförd till salen, der den nobla grefvinnan för tillfället uppehöll sig och klinkade på ett större piano. Hon ville äfven visa sina talanger. Hr L—n stod vid dörren och bockade sig. Utan att bevärdiga honom med en helsning eller ett hjertligt välkommen, frågade hon endast med kall ton: Kan ni traktera något instrument? Stött öfver ett sådant mottagningssätt, svarade L—n i den mest dumma och tölpaktiga ton, dervid påtagande sig ett lika dumt utseende: Åh, ja kan spela munnagiga, om dä kuiper, ska ja sega nådi grefvinnan. Denna, till ytterlighet förvånad, vände sig om och såg med frågande blickar på den, efter hennes tanke, så dumma och tölpaktiga studenten, hvarvid hon sade: Kan ni traktera något mer instrument? Åh! ja kan spela komm (kamm, ett slags spel med papper på en kamm) å det så, att qvinnfolka riktigt galant berömma mig. Ni är visserligen en förvånande musikus, sade grefvinnan ironiskt, betraktande honom med föraktliga blickar. Nå, kan ni traktera ännu något mer af de herrliga instrument, som brukas dernere i Westergyllen? Nådig grefvinnan talar om traktera och traktera, menade L—n enfaldigt. Härhar ja stått en bra stund och ändå icke blifvit trakterad. Grefvinnan, ännu mer förvånad, ringde på betjenten, med tillsägelse till honom att bedja grefven komma in. Då denne, en sann bild af en aristokrat, inträdt, nickade han kallt åt den vid dörren ännu stående informatorö, frågade honom detsamma, som hans fru grefvinna i nåder hade sport honom, och förunderligt nog, erhöll samma klassiska svar, samma enfaldiga upprepande i hvad som rörde trakterandet af instrument. De grefliga makarne sågo förvånade på hvarandra. De trodde sig ha en dum falbonde framför sig och icke en väluppfost rad, qvick och musikaliskt bildad ung student. Här måtte ett misstag blifvit begånget, så trodde de. Emellertid dukades bordet, man satte sig; samma tafatthet, samma klumpighet att skicka sig röjde sig hos den unga studenten. Han släppte både knif och gaffel, spillde på duken, och satt ett qvarter frå bordet. Ack! det grefliga paret svettades svårligen. Men kommen på sina rum och i sällskap med sina disciplar, var han glad och treflig som förr. Den dumma rollen spelade han endast i herrskapets närvaro. Grefven skref till Lundblad och klagade, högeligen öfver den misslyckade bondstudenten, som han fått sig på halsen, samt bad honom med det snaraste sända en annan i hans ställe. Han ville gerna öka på lönen. Lundblad svarade: Han måtte ha blifvit mindre väl mottagen, eftersom han så skickar sig. Undersök honom närmare, och ni skall hos honom finna alla de egenskaper, som utgöra vilkoret för hans antagande. Jag känner den unga mannen. Detta verkade. De blefvo mera uppmärksamma och vänliga mot honom, och det af ett skäl till, att gossarne på det högsta berömde sin snälla, goda och trefliga informator. En månad efter L—ns ankomst dit, gick grefven upp till sin informator, talade vänligt och artigt till honom, fick så syn på en fiollåda, som stack fram under sängen, och öfvertalade slutligen L—n att spela en stycke derpå. Nu blef han förtjust i L—n, gick efter sin fiol, och de spelade en duett tillsammans, som de sedermera utförde för grefvinnan, hvilken satt i en berså och arbetade. Afven hennes förtjusning hade inga gränser. Informatorn hade demaskerat sig. Gubben Sven hade haft rätt. Nu egde det bästa förhållande rum. L—n fick sedermera hjelp till fortsättandet af sina akademiska studier; men han slutade sitt lif endast som komminister, ehuru han måhända var ämnad till något större. X. Y, Z. EDR ETTER SRS a SME HANDELSBERATTELSE. OlaAalbhalma häro dan 20 fCabhusskn