Dagens Nyheter – 28 februari 1871, sida 3

2 3 FR Lu få iTvarjehanda nyheter. Det poessar bra! Schillers Röfvarebandet har i erekisk öfversättning uppförts på teatern i Athen. . BA förlorad och återfunnen klemod För kort tid sedan kom en bonde från Wenersborg vandrande vägen åt Dalsland med en bränvinsdunke under armen. Hunnen till början af Rösshultsskogen anträffade han derstädes en obekant vandrare, med hvilken han sällskapade ettlitet stycke, då den främmande proponerade att få smaka på dunkens innehåll, hvilket egaren bejakade. Sedan han sjelf tagit sig en god klunk, lemnade han kär-. let åt den främmande, som i fyrsprång begaf sig inåt skegen med detsamma. Efter detrånaren en stund Yandrati skogen, kom han åter ut på landsvägen, der han genast anttäffade en bonde, åkande på en säckkärra. Denne tillsporde dunkens innehåfräre on han ville Åka med honom en bit. — Händelsen var der att den frågande hade färdats förbi den rånade och igexrkände nu på beskrifning såväl råharen som dunken. — Förslaget antogs. Då. le nu voro uppkomna på krönet af en backe, föresleg den skjutsande en liten tår ur dunken, hvarvid kärlet räcktes henom af dess orättmätige innehafvare, men i samma stund vYroks denne i backen och med ett piskrap voro häst och körsven försvunna. Nästd afton fick dunkens, verklige egare sin kleHod, oskadd åter. nnu eM svensk Slmson, (Meddeladt Aftonbladet.) I anledning af en berättelse helt nyligen i tidningen om en syen:k Simson får jag meddela, att jag som ung kände en person vid namn Per Hansson, torpare under Sjösa herregård i Helgona, församling vära Nyköping, hvilken var i orten vida beryktad för sin styrka; och vill jag derpå anföra några exempel. röset En vinterdeg kom Per Hanzson köraude två timmerstockar, hvilka han förde till Nyköping för att afyttra ; kommen nära staden, får han se sin husbonde, och på det att has ej skulle observera de tagna stockarne, körde han omkull i ett ganska djupt dike vid landsvägen; husbonden for leende förbi och observerade blod hur lätt Per Hansson uppfiskade sina kälkar semt timmerstockarne ur diket alldeles som om det blott varit några träpinnar. En gång hade Per Hansson försummat sig i herregården, hvarför inspektorn lät kalla honom; han kom och träffade inspektorn på vedbaeken och då denne, som var försedd med en knölpåk, skulle dermed gifva Per Hansson en tillvättavisning, lyftade Per helt hastigt en på backen liggande vanlig timmerstock till värn och skötte den nära nog lika lätt som iospektoren sin påk., Jnspektoren, förundrad öfver en sådan styrka, skävkte honom en tunna ärter, med vilkor att han skulle utan att hvila bära den till sitt ungefir en half mil deritrån belägna hem, Per Hansson tog säcken på ryggen och bar den, och inspektoren, som följde honom för att efterse om han skulle sätta ner säcken och hvila, hann knappt Bå så fort som Per gick med sin ärttunna, En annan gång, då bönderna körde hospitälsspanmål till staden; kom eckså Per Hansson dit. Spanmålen skulle bäras en trappa upp i magasinet, och Per tog då en tunnesäck hvete med tänderna och en på ryggen samt gick med begge säckarne uppför trappan mycket lättare än de andra gjorde med en. Per Hansson, som var i mycket fattiga omständigheter, egde två magra hästar, och det hände ofta, när han körde ved eller andra tunga lass, att då hästarne cj orkade draga lasset, spände han från dem och drog det sjelf till sin bestämmelseort, En dag kom han in till Nyköping, då vestra församlingens storklocka, hvilken varit hoå gelbejutaren för att lagas, var hemkommen. Vestra församlingens klockstapel är belägen på en höjd, och församlingsboerna hade derför låtit spänna för två par oxar för att dittransportera klockån, men oxarne förmådde ej draga lasset. Per Hansson satte då sin: två magra hästar för, tog i sjelf med och då gick det att få upp-klockan till stapeln;