tapperhet, med dess beredvillighet och utståndna mödor, att neka dem tillfredsställelsen att beträda Frankrikes hufvudstad. Så snart Bismarcks ultimatum antages af nationalförsamlingen, beger sig presidenten med åtskilliga andra befullmäktigade till Versailles för att definitivt underteckna freden och inbjuda kejsar Wilhelm såsom gäst till Tuilerierna, under eskort af en lämplig armåstyrka. Kejsaren skall samma dag återvända till Versailles, men soldaterna få en eller två rastedagar i Paris och sedan i afdelningar, hvilka ersättas af andra, begifva sig till bangården för att qvarstanna i Champagne till dess fredsvilkoren äro uppfyllda. Under denna tid förblifva äfven några fästen, särskildt Mont Valerien, i tyskarnes besittning och hufvudqvarteret blir fortfarande i Versailles, under det att kejsar Wilhelm öfver Stuttgart och Mänchen återvänder till Berlin. (Enligt de, visserligen ännu mycket ofullständiga telegrafunderrättelserna af gårdagen synes hr Bismarck slutligen ha afstått från anspråken å Belfort och franska Lothringen, utan att derför fordra någon koloni eller att få köpa några fartyg.)