Dagens Nyheter – 28 februari 1871, sida 1

äntin högre sig sjelf, och eh vacker qvinna, huru djupt bedröfvad hon än må vara, fruktar alltid att en alltför långvarig sorg skall göra henne gammal i förtid och försämra hennes hy. Hon tröstar sig, icke derför att förlusten af den döde är henne likgiltig, utan emedan hon värderar sin skönhet tillräckligt mycket för att icke vilja låta den förstöras. Gabriel hade i en af dessa ljusa stunder, då passionen kan resonnera, uppgjort en sinnrik anfallsplan. Han ville gå försigtigt tillväga, och det föll honom således icke in att framkomma med en förklaring, hvilken enkan ju hade kunnat betrakta såsom en förolämpning, så länge hon ännu bar sorgdrägt. Det var visserligen möjligt att han i henne skulle finna en Dido, men hon kunde lika väl vara en Andromache. Framför allt hade vär vetenskapsidkare beslutit studera Evas karakter, dervid förutsättande att hon hade en sådan, någonting som eljest sällan finnes hos sköna, rika och bortfjäsade unga qvinnor. Hans taktik bestod uti att aldrig visa sig angelägen om Evas sällskap, att undvika henne så ofta det var möjligt utan att hon kunde märka att det skedde med fit, att alltid möta henne likasom af en händelse och att tala till henne med denna angenäma och naturliga glädtighet, som fängslar och gör en person eftersökt. Som den fruktansvärda och hemlighetsfulla scen, hvilken Gabriel bevittnat natten efter