Dagens Nyheter – 25 februari 1871, sida 1

tr rr —— RR som jag förmodar, visa, att de icke önskade höra Garibaldi. Detta retade naturligtvis ännu mer hans beundrare på galleriet, hvilkas rop af Vive Garibaldil, Hör på Garibaldi! Garibaldi borde höras! blefvo döfvande. Slutligen tilltalade en entusiastisk garibaldian på andra raden församlingen i allmänhet och representanterna i synnerhet, hvilka han i ett tal, som varade ett par minuter, i Frankrikes, i republikens, tacksamhetens, frihetens och allmänna rösträttens namn lade varmt på sinvet att man borde lyssna till Ggribaldi. Ingen försökte att afbryta honom, eburu han gestikulerade och vrok sig så att flera af hans grannar mätte fått blånader, och jag väntade just på att talaren skulle förklara en ny nationalförsamling organiserad och sig sjelf och sina grannar i logen såsom ny regering, då någon eller något återkallade presidenten till hans pligt, och i det han satte på sig hatten, påminte han församlingen i ordalag, som verkade, att hon var ajournerad och befallde det den bullersamme talaren skulle arresteras. Denne hade tydligen ej för afsigt att bli martyr, ty hans återtåg blef lika hastigt och ljudlöst som hans tal hade varit bullersamt. Ingen försökte hindra honom; han undkom, och efter denna varning bortdog tumultet hastigt. Kort derefter höll det på att bli krakel utanför tear tern, då Garibaldi gick derifrån, i följd deraf att en herre ropade A bas Garibaldi! under det de andra skreko Vive Garibaldi! Den förmätne tystades dock snart genom några eftertryckliga knuffar i sidorna och hans exempel afkylde andra. Garibaldi gick emellertid under massans hurrarop till sin vagn, från hvilken han höll ett kort tal om republiken. Allmänheten var högst missbelåten med att Garibaldi ej fätt tala. Jag hörde en nationalgardist, blek af ilska, förklara tör hvem som ville höra på, att med eller utan krigsrätt ingen skulle kunna förmå honom att än en gång skydda en nationalförsamling, som var i stånd att begå ctt sådant dåd mot republiken och anstindigheten. Jag känner ej motivet till. presidentens vägran. Ienske ansåg han att Garibaldi, som nyss hade inlemnat sin afsägelse, cj längre var medlem af församlingen och följaktligen ej kunde tilltala henne, Men det skulle ha varit både artigare och mera politiskt att gifva detta tillkänna, eller, kanske ännu bättre, att helt och hållet ignorera hindret. KESSEROS EE SENT CK EE GS RS NO SS j