Dagens Nyheter – 23 februari 1871, sida 2

teeken till otålighet och kastade då och då en blick på den stora tidmätaren solen. Till sist blefvo tvänne ryttare, tillhörande stadens milig, synliga i ändan af torget, och folkmassan, som så länge väntat förgäfves, helsade detta avant-garde med en ursinnig bifallsstorm. Det vilda skränet liknade en symfoni af tigrar. Snart blef åter tystnad rådande bland dessa menniskor; dock röjde sig blodtörsten i deras oroliga blickar och åtbörder. En trumhvirfvel tillkännagaf milisens ankomst, och den som aktgaf på fästningens skottgluggar kunde se kanonernas mynningar utsträckas genom desamma. En ryttare anlände i galopp och passerade de hinduiska soldaterna, som emellertid uppställt sig och bildade haie; han lemnade ett hopviket papper till bödeln. Denne läste långsamt den order, som sålunda blifvit honom tillställd, och hans läppar sammandrogos till ett hemskt löje, ett sådant som man ser endast hog bödlar. Derefter upplyftade han en väldig knippa af rep i olika groflekar, lade denna helt vårdslöst på sitt biträdos axlar och nedsteg från den upphöjda plats han dittills intagit. Han fästade en melankolisk afskedsblick på sina galgar, liksom hade han varit förtviflad öfver att nödgas tänka det dessa rättvisans imposanta verktyg, som han, sjelf med egen hand uppställt, skulle komma att föras tillbaka till sitt skjul, utan att ha fått göra tjenst,