Dagens Nyheter – 23 februari 1871, sida 1

Goulab rusade fram från sin plats ända till galgarne och frågade bödeln hvad stod på; denne svarade endast genom att visa honom skrifvelsen, dervid görande en axelryckning och antagande en min hvarigenom han ganska tydligt anklagade för orättvisa dem som benådat de lifdömde. Ett hotfullt sorl uppstod genast bland folkhoparne. Mån hade tagit ett väntadt rof från denna arm6 af tigrar! En sådan orättvisa, fräckt utöfvad mot en stackars befolkning, som törstade efter menniskeblod och som lockats från festens glädje, för att tillfredsställa denna törst, borde, tyckte man, lönas med ett uppror; men det behöfdes blott att soldaterna rörde: på sig-en smula och att litet fängkrut antändes på fästningen, för att drifva upprorstankarne: på flykten: Goulab och Mirpour försvunro i den böljande folkmassan. En häftig förskräckelse hade vaknat hos dem båda; dystra aningar läto dem dunkelt genomskåda det hemlighetsfulla uppträde sem de nyss bevittnat. Dessa två män, som lyckan höjt från kojan i skogen till palatset, från -vildens nakenhet till nabobens lyx, skattade sig i dag lyckliga öfver att de buro en sådan torftig drägt som de under första delen af sitt lif måst nöja sig med. Det förefanns dock en skillnad mellan nu och då; och denna bestod deruti att de nu under de värdelösa kläderna gömde en ofantlig summa penningar. Som de icke vågade