Dagens Nyheter – 18 februari 1871, sida 1

makt gent emot de fyra riksstånden och den vana vid denna makt som svenska folket under åtskilliga envåldsregeringar både före och efter. frihetstiden liksom insupit med modersmjölken. Måhända ansågo de också de korrektiv emot missbruket, som på ett och annat ställe i de nya grundlagarne infördes, vara en i folkfrihetens intresse vunten seger gent emot de förhållanden, som dittills existerat. Det torde väl dock icke bestridas att förhållandena under de sedan dess förflutna 60 åren betydligen förändrat sig. Svenska allmo gen står icke nu på samma bildningsgrad som då, representationssättet är icke mera detsamma2 och sjelfva åsigien om nödvändigheten af en konungamakt, som är starkare än folkets makt, har undergäått icke obetydliga modifikationer på denna tid, för att icke nämna de lättade kommunikationer, i följd at hvilka en urtima riksdag kan vida skyndsammare nu än för 60 år sedan sammankomma. Härtill kommer den sorgliga erfarenheten, som sistförflutna året medfört, hvarunder det mest fasaväckande förödelsekrig mellan tvenne grannar upplågat och hvilket åtminstone skenbart haft endast dynastifrågor till utgångspunkt. Det kan icke begäras att jag skall vara hemmastadd med den högre politiken, men det oaktadt förekommer det mig, som skulle detta färfärliga krig aldrig kunnat utbryta, åtminstone aldrig så som skedde, om icko regenten egt makt att sjelf inveckla landet deri; för att sedan i nödens stund lemna åt folket sjelf at! reda sig dermed bäst det kunde. Hvad som har inträffat i Frankrike kan inträffa i Sverige, och just derför anser jag det vara representationens oafvisliga pligt att ge nom lagstiftningen söka förekomma sådana olyckor, såvidt möjligt är. Härmed vill jag ingalunda förneke, att ju. äfven en folkrepresentation kan inveckla ett folk i krig, men frågan gestaltar sig då hejt aunoriunda. Har regenten föroslagit och folket genom sina ombnod godkänd krigets förklaraude, då får folket också bära konseqvenserna af sitt ezet beslut. Då det nu på allvar lär blifva fråga om att svenska folket skall underkasta sig en mycket utsträckt skyldighet att såväl under fredens dagaröfva sig i vapnens bruk, som uuderkiiget dela dess mödor och faror, äfvensom åtaga sig stora ekonomiska bördor, bör det icke kunna anses förmätet att fordra, det folkets ombud elier, riksdagen skall, ivnan en krigsförklaring får afgifvas, dectill bafva lemnat sitt bifall. En. sådan ändriovg af grundlagen skulle, enligt min tanke, för våra grannländer och andra nationer tillräckligt ådagaligga, att vi med våra ansträngningar att bereda oss för kriget endast afse ett sjelfförsvar och icke nägot anfall. I enlighet med dessa mina åsigler, som jag vet gillas at tusentals bland svenska folket, vågar jag, ulan att dervid framställa förslag till de speciela grundlagsändringar, som fordras för ändamålets vinnande, vördsammast föreslå: : att konstitutions-utskoitet måtte till riksdagen inkomwa med sådana förslag till grundlagsändringar, att konungeu icke berättigas förklara krig utan med riksdagens medgifvande. Om remiss till konatitutions-utskottet anhålles.