Dagens Nyheter – 17 februari 1871, sida 2

star, dem de gömt i skogen, och nu öfvergifva oss likasom de andra. — Åh, min Gud!... Jag hade förutsett detta. De ha drifvit ut tigrarne mot Mounoussamy; och nu anse de sig ha fullgjort sitt värf.,. De fega uslingarne! Ett förtviflans rop, ett öfvermenskligt, hjertslitande nödrop, omöjligt att beskrifva, genljöd i detta ögonblick uti den öde nejden... Det var indianen som uppgifvit detta rop: han hade nemligen nu fått se förräderiet fullbordadt genom sina tjenares flykt. Han befann sig allena med tre skott att förfoga öfver, och framför sig hade han en hel här af tigrar, som oupphörligen förstärktes genom nya hjelptrupper, de der med vilda språng kommo nedrusande från bergen. , Det var en fors med lefyande böljor, af hvilka hvar och en hade ett par lågande ögon och tänder af stål. Klerbbs och Gabriel upptäckte nu den olycklige hinduen, som red fram ur en tät skogslund och drof sin hist kraftigt bortåt mot den branta, mörka klippa, hvilken lik en hög mur reste sig och stängde vägen på den enda sida al slätten, åt hvilken han kunde taga sin tillflykt. — 0! ropade Gabriel; vi måste rädda honom till hvilket pris som helst! Och han ämnåde klättra ned ur trädet; men Klerbbs höll honom qvar med stark arm. — Min vän, sade han till honom, kom ihåg att mörkret nu har inträdt. Vi behöfva cn