Dagens Nyheter – 17 februari 1871, sida 1

solskenet, hang svans, gom stod rätt ut från kroppen, slingrade sig som en orm, och hans nös var vriden tillbaka upp mot ögonen, derigenom åstadkommande ett om ursinnig vrede vittnande grin, hvarunder hans hvita tänder, skarpslipade som dolkar, helt och hållet blottades. j Hästarnes oupphörligen upprepade gnäggningar liknade klagoljud, utgångna ur menniskobröst; deras manar rörde sig, såsom hade de varit sammansasta af en mängd lefvande huggormar; ryttarne gjorde allt sitt till för att hälla dem orörliga på samma ställe; men i den mån miäänens krafter uttömdes, tillväxte förskräckelsen hos djuren, hvilka slutligen icke alls lydde eller ens uppfattade de tysta order som gåfvos med tygeln och handen. Mounoussåmy sänkte sin bössa och gaf eld. Tigern vrålade hemskt; han reste sig upp på bakbenen och omfattade med framtasgärnö sin nos samt skakade denna häftigt, såsom för att bli qvitt kulan, hvilken nyss inträngt i densämma. Dörefter sträckte han ut sig på magen och vred, sig sem en boaorm, i det han med raseri gned nosen mot gräsmattan, och sedan hån åter stigit upp, rugäde han med förtviflad fart fram mot Lätcimi-Hodens vars. — Sårad, sårad! ropades 2onnoussamy; och han sporrade sin häst samt satto uf i samma rikthing som tigern med sina pistoler i handen,