Dagens Nyheter – 16 februari 1871, sida 1

Jag lemnade London, emedan Addison förtretade mig genom en bok som han utgaf under uppgift att den skulle innehålla intressanta iakttagelser, men som i sjelfva verket innehöll ingenting nytt. Jag ville studera merniskohjertat i det indiska Asien, en verld för sig, der blommorna iäro träd, der åarne äro foder, der floderna äro haf, springbrunnarne katarakter, hundarne lejen, kattorna tigrar och hästarne elefanter. Slumpen förde mig till denne nabobs boning, och här har jag sedan tre månader sett en komedi uppföras, vid sidan af hvilken le Misanthropet endast kan anses för en framställning af-intrigens och iakttagelsens abe. Vi europeer mod våra hvita, väl rakade ansigten förråda i hvarje ögonblick våra små inre strider; men här dölja männen med lätthet under sina koppar-fysionomier äfven för den skarpaste blick sina känslor; man märker aldrig ett veck på deras panna af metall. Jag har måst vara siare för att ana en enda tanke hos min granne. Också, må ni tro, har min triumf varit stor hvar gång jag lyckats utforska något, som icke varit ämnadt att komma till min kännedom. Jag skulle vid sådana tillfällen ej ha haft något emot att tillerkänna mig sjelf en staty och altaren. Gabriel gjorde ett ganska betydelsefullt tecken till otålighet; och Klerbbs, som såg att hans långa inledning tröttade den unge