Dagens Nyheter – 15 februari 1871, sida 2

Till Sveriges qvinnor. Hela den civiliserade verlden har med spändt och smärtsamt intresse haft sin uppmärksamhet fäistad på det blodiga sorgespel, troligen ännu ej utkämpadt, som under de sistförflutna månaderna pågått mellan tvenne af de nationer, hvilka under en lång följd af år tagit en så vigtig och tramstående del i det allmänna utvecklingsarbetet. Här är ej tid eller rum att orda om det ytterst smärtsanma i denna företeelse, som skoningslöst drifvit på flykten alla illusioner om det förmildrande och förädlande inflytande, hvilket man kunnat hafv: avledning hoppas, att kristendom och civilisation så småningom under sekler bort utöfva på de kristna och mest bildade folkens seder och karakter. Låtom oss, om ock med en djup suck, lemna åsido denna uppfattoing af det hemska skådespel, hvartill vi väl blott varit aflägsna, men icke destomindre lifligt intresserade vittnen, för att betrakta det från en annan synpunkt. Månne en stor olycka, en genomgripande pröfning, den må nu träffa en hel nation eller blott en enskild person, ej äfven till den deraf oberörda oftast har ett vigtigt uppdrag att utföra, ehuru detta måhända sällan rätt påaktas? Och om så vore den allsmäktige verldsherrskarens djupa mening, skulle ej då äfven vi, lyckliga som vi äro och under cn lång tidrymd varit att få åtojuta en ostörd freds dyrbara välsignelser, i denna förfärliga, förhärjande strid kunna varsna ett dystert memento, ett allvarligt varningsoch manivgsrop, tillämpligt också på oss? Skulle, borde ej detta br.oga oss att besinna de oväntade vexlingar och omkastningar, som under en jemförelsevis kort tidrymd kunna ega rum äfven i folkslags öden, förmå oss att bebjerta den obestridliga sanningen, det ingen känner hvad framtiden kan medföra, leda oss till det visa beslutet att under den goda dagen ej låta oss invaggas i veklig sorglöshet, utan i stället med allvar och kraft bereda oss för den onda, motgångens och hemsökelsernas, dag, som väl ock för oss förr eller sednare nigon gång torde randas? Borde vi ej, för att tala rent ut, redan nu, på samma gång vi af innersta hjerta tacka Gud för fredens välsignelser och ödmjukt bönfalla om deras fortfarande, likväl smårvingom bereda oss att möta de många oafvisliga fordringar och behof, som kunna framkallas af dess störande? Att denna sorgliga nödvändighet är uppmärksammad och behjertad på flera håll, förspörja vi dagligen, ej allenast under enskilda samtal men på ett än kraftigare sätt vid de öfverläggningar rörande försvarsfrågan, som redan äro å bane mellan vårt lands regering och vårt folks ombud. Härvid kunna vi ej göra annat än på det varmaste bedja, att dessa måtte leda till det slutliga resultat, som bäst öfverensstämmer med vårt dyra fosterlands väl. Ett kraftigt betonande af det vigtiga deri att icke bekymmerslöst lemna maktpåliggande omsorger åt en oviss morgondag hafva vi just i dessa dagar erhållit genom det intressanta föredrag, som torsdagen den 2 febr. af professor Rossander hållits i Militärsällskapets lokal och hvilket egentligen rörde sjukvården i fält och den andel deri, som af den frivilliga verksamheten kan och bör tagas. Professor Rossander, hvilken, såsom delegerad för den svenska afdelningen af den stora internationella föreningen för frivillig vård af sårade och sjuka i fält, under slutet af förlidet år besökte krigsskådeplatsen och flera af de sjuk. hus, der ett swort antal af krigets olyckliga