Dagens Nyheter – 10 februari 1871, sida 2

grefve Baud:.ssia. I en ny tysk tidskrift Im neuen Reickt läses en af en mycket gammal man förfst: tad uppsats sem visserligen icke innehåller mycket för en stor del af våra läsare obekaut, men hvari dock å andra sidan förekomma åtskilliga intressanta uppenbarelser ur kabinettspolitiken, ådagaläggande buru furstarne styra felkens öden. Uppsatsen lyder så: Ni har uppmanat mig att skriftligen upprepa några fakta af hvad jag upplefrat i Sverige ander åren 1810—1813, hvilka förekommo er intressanta då jag muntligen meddelade er dem. Sedan ifrågavarande häudelser tilldrogo sig ha 60 år förflutit, och jag vågar kpappast antaga, att den nu lefvande generationen, som inora de närmaste veckorna hoppas se en så väldig omstörtning fulländad, skall kunna hysa samma deltagande för längesedan förflutna bändelser som då uppfyllde. mig. Men några af dem skola dock förefalla henne märkliga, dels derför att de, såsom jag vågar antaga, äro föga bekanta, dels derför att alla den tidens strider och konflikter stå i nära förbindelse med utgången af striden met Napoleon den 1:ste och således också med nu pågående verldshändelser. I december år 1899 utnämdes jag till legationssekreterare vid danska beskickningen i Sverige och anträdde ijanuari resan till Stockhodm i sällskap med gesandten, grefve D.,: min onkel. Den gamla, redan då mycket ålderdomsstage :konung Carl den 13:des bof gjorde på den tiden ett högst underligt, nästan teatraliskt intryck: riksråd, högre embetsmän :? och den mycket talrika hofpersonalen buro den af Gustaf den 3:dje införda, så kallade svenska nationaldrägten, hvars spanska tröja och sidenkappa jemte det pudrade hufvudet måste förefalla dåtidens, vid militäruniformer vana ungdom, högst äfventyrlig. I maj 1810 dog bastigt under en revy i Skåne den till den barnlösa, gamla konungens efterträdare utsedda kronprinsen, broder till hertigen af Augustenburg. Han hade väckt föga sympatier hos den svenska, vid representation och glans vana adeln, men var destomer aktad och älskad af armån och landtbefolkningen. Det är min ötvertygelse att han dog en naturlig död; kos Stockholms allmänHet hade emellertid den tron utbredt sig att han blifvit förgiftad. Den sorgliga följden af detta rykte blef mordet på riksmarskalken grefve Axel Fersen. Då det högtidliga liktåget passerade Stora Nygatan blet den olycklige, som tog sin tillflykt in i ett hus, framdragen ur sitt gömställe och mördad på gatan. Snart derefter inkallade konungen en riksdag till Örebro för att än en gång välja en tronföl— Btockholmsminnen från 1812. Af dåvaruände danske legationssek,eteraren j ; . jare. Ungefär vid samma tid hade den dittillsvarande utrikesministern i Köpenhamn — sedermera preussiska utrikesministern — grefve Kristian Bernatorff lemnat sin taburett för att utbyta den mot danska ministerposten i Wien. Hans efterträdare blef f. d. danska gesandten i Petersburg, baron Rosenkranz, den första infödda dansk, som sedan urminnes tid beklädde detta embete. Denna utnämhiog hade det mest väsentliga inflytande på sommarens händelser, hvilka, om grefve Bernpstorff hade förblifvit vid styret, helt säkert skulle ha aflupit på annst rätt. Grefve D., den danska gesandten, en utomordentligt begåfvad oeh genom intagande umgängesgåfvor, skarpt förstånd och qvickhet lysande, men lika äregirig och vid: vatet-af medel för sina ändamål föga nogräknad man, hade ,newmligen etter augustenburgska prinsens död intagits af den idn att förskaffa konungen af Danmark den svenska kronan och återställa den skandinaviska unionen, hvarvid en blifvande rikskanslers värdighet föresväfvade honom sjelf. I denna anda skref had alla be