Dagens Nyheter – 9 februari 1871, sida 3

behagligaste med att studera lifvet på buletarderna. När han ledsnat vid detta, kastar han efi blick i em tidning. Och de förargliga tidningarne! Stöd der icke att Förenta staternas president hade utnämnt mr No Name till konsul i Barcelona. Mr Perkins, han hade icke fått någon Plats i stället, han, Så der går det till i Amerika! Der äro ieke ens de uttjenta gub barne vissa om att få behålla sin tjenst till döddagar, än mindre de unga männen i verken. Mr Perkins omtalade sitt öde för en landsman och vän, som var bosatt i Paris. — Nå, min kära Perkins, sade denne, en man med dina talanger borde sannerligen icke egna sitt lif åt en så oviss karrier. — Åh, jag har ingenting alls emot att öfvergifva den, svarade mr Perkins; mais Que faire? Man måste lefva. Och jag känner på mig att jag gudskelof har lång tid qvar. — Hvad ni skall göra? Hör på, ni vet att min bror och jag göra affärer med regeringarne i alla länder. Vi kunna just använda en sådan diplomat som ni. Ni skall blifva vår envoyå extraotdinaire hos främmande hof. — Bon! Envoyå, om ni vill, men ändå hellre ministre resident. Jag skulle tycka om en tids ro efter att ha rest omkring så pass mycket. Enfin, gör med mig hvad ni vill. j Vännen skickade mr Perkins att börja med till Lissabon. Mr Perkins kom i grefvens tid. Det var messfall i den amerikanska missionen. Mr Perkins fick såsom qvasi-diplomat några officiela eller åtminstone officiösa förrättningar för sin regering, han kom i beröring med den diplomatiska kåren, med Portugals förnäma verld, han gjorde bekantskap med en ung prinsessa Isabelle de Beaumont — en nidce till f. d. drottning Tsabella af Spanien — och i förliden november månad sammanvigdes mr Charles Allan Perkins och prinsessan Isabelle de Beaumont, sedan för henne utverkats påfvens medgifvande till viftermål med en protestant. Och härmed sluta vi denna lilla roman ar det verkliga lifvet.