Dagens Nyheter – 8 februari 1871, sida 2

honom att vi icke hade något ondt i sinnet; ty de äro lika rädda för hvitt folk som vi för att bränna oss. Efter mycket famlande i mörkret hörde vi dem slutligen på långt afstånd, och nu var det att iakttaga försigtighet och göra på alldeles samma vis som man gör i Sverige då det är fråga om att passa på en hare. Det är nemligen icke roligt att komma för nära bergdamarernas lansar, dem de sköta med stor skicklighet. Äfven deras pilar äro ej att förakta, emedan de äro förgiftade. Giftet fås från ett slags kaktus som växer i ofantlig mängd på samma berg. Hfter mycket jägtande lyckades jag fånga en af de skygga, hvilken jag lät min lastbärare (som sjelf tillhörde Damara-folket) tilltala; och då fången fick veta att vi ej ville han: stam något ondt, blef han genast vänligt stämd. och afsändes, för att kalla de öfriga tillbak Snart voro vi lägrado kring deras elda Efter att ha läskat oss med litet vatten, slog vi oss ned och rökte fredspipan. Jag had skjutit några bockar, och alltså hade jag köt tillräckligt äfven för damarerna. Det dröjde ej länge förrän vår aftonmåltid var tillagad och vi började äta med den förträffligaste aptit. Bergdamarernas egentliga föda utgöres af gräshoppor och en mängd rötter af olika slag. Gräshopporna fingas af dem i tusental; de. tillgår på sådant sitt att de antända gräse på morgonen, då de ifrigavarande djure