Dagens Nyheter – 7 februari 1871, sida 2

— TUVA — moder har förlåtit! O, säg mig att också du förlåter ! Arthur hade kommit till den okände fadrens hem, intagen af hat mot den, som tillfogat hans dyrkade mor så många lidanden, han hade ämnat visa sig stolt och kylig mot denne man, för hvilken hans hjerta aldrig kunnat känna några sonliga sympatier; men isen smälte i hans unga bröst vid den milda, sköna stämman,. som var bruten af -hämmade tårar, och då i summa stund möodren visade honom den målade bilden af den, som gifvit -honom lifvet, kunde han icke återhålla sin beundran från högljudda utrop. Ja, så såg jag ut för några dagar sedant — suckade Fingal tungt. — Nu har himlen brännmärkt mig, och mn, fåfänga har fått sitt banesår. Den stolte mannen der på taflan ligger fallen i ruiner och tigger endast några smulor af kärlek och förbarmande. Men till svar på den sjuke fadrens klagan störtade sonen ned på sina knän och öfver: höljde .den magra, fina handen med sina kyssar. 0, min Gud, du lisar, medan du riser!t — jublade den sjuke. — CAck, kalla hit min Rosalie, att jag högtidligt må få gifva henne en bror, om jag inte får skänka henne en annan moder ! Den unga flickan kastade en blick af öfverraskning på den knäböjande Arthur. Men, innan fadren ännu, hann att göra henne någon