Dagens Nyheter – 7 februari 1871, sida 1

under flera nätter, ott par timmars hvila och lät sig — då doktorn yttrat sig nägot lugnande — aflösas af en bland husets tjenare. Men längre fram på natten blef det stor uppståndelso. Tjenaren hade somnat på sin post, och Fingal under en yrselattack sprungit upp från sin bädd och ut på altanen framför sitt fönster. Derifrån hade den förskräckte portvakten hört honom ropa högt: Bort med alla mina kamelior! Jag har fått min rostillbaka! Häng kappor på mina marmorbilder, så att de ej förkyla sig till bröllopet! Här ska bli bröllop i gården! Tänd alla lyktor, lampor och ljus, så att dot strålar som i himmelriket! Man förde den feberyrande tillbaka i hans bädd, läkaren efterskickades, och man gjorde allt, för att åteorskaffa lifsvärmen hos den af nattens kyla genomisade. Gundla var utom sig af förtviflan och anklagade sig. sjelf som orsaken till olyckan. Rosalie och Arthur delade hennes ångest för den sorgliga utgången, redan förutsagd af doktorn: O, huru skar ej derför i Gundlas känsliga hjerta den sjukes klagan öfver sitt grymma straff, att just då den jordiska lycksalighetens dörrar ställdes på glänt för honom, skulle döden på vid gafvel öppna sin dystra port. eGundla, min enda verkliga kärlek! — hviskade Fingal. — Bekransa mitt afsked