Dagens Nyheter – 7 februari 1871, sida 1

RE TE nee förklaring, ljusnade alla hennes förra aningar med ens till fullaste klarhet, och hon knäböjde under ymniga tårar bredvid den yngling, till hvilken hon känt sig så underbart dragen. Den upprörde fadren lade sina händer välsignande på sina barns hufvuden, och förmanade dem att älska hvarandra för hela lifvet såsom de ömmaste syskon. Do unga tryckte hvarandras händer. Ack, det kändes i. deras bröst som om den första gryende kärleken liknade en : klosternovis, hvilkens lockar föllo för saxen, medan nunnedoket vigde hennes jordiska känslor till dem hos en himmelens brud. Men, ack; då Gundla åsåg den rörande 8C6nen, hviskade tusen röster i hennes hjerta: Moder, låt beveka dig!t Dock, dessa uppskakande känslor passade icke för den sjuke. Gundla skyndade att återtaga sina rättigheter såsom Fingals vårdarinna och förbjöd honom alla vidare sinnesrörelser. Men den sjuke sr7arade endast: CAck, jag är så lycklig nu, när jag ser mig omgifven af alla dem jag älskar, att jag inte längre bäfvar för döden, jag kallar honom snarare till min bädd. Och efter dessa ord föll patienten ånyo i en dvallik sömn. Sedan Gundla ända till midnatten samtalat med Fingal i religiösa ämnen och slutat med att för den sjuke läsa en af våra vackra aftonpsalmer, sökte hon, som jemte Rosalie vakat