Dagens Nyheter – 3 februari 1871, sida 2

— 41 — för hvilka våra lagar visserligen hafva straffets nesa, men för hvilka våra lagskipare äro slagna med blindhet, tränga förgiftande ned från samhällsträdets löfverk till dess rötter och åstadkomma denna murkenhet, som röter hela stammen. Fanns då ingen makt på jorden, som kunde sätta en dam för detta lättsinne utan gräp. ser hos Fingal? Egde icke det hämnande öd, i sin rika förrådskammare någon bidande A baces för denne moderne Sardanapalus? Vägledd af en resbetjent, rullade en hyrvagn uppåt Norrmalms bakgator och stannade slutligen utanför den dunkelt upplysta byggning, som utgjorde liksom en skyddande förmur mot åskådare och lyssnare till festligheterna hos baron Elghjerta. Gundla, Rosalie och Arthur hade i skymningen anländt till hufvudstaden och tagit in på ett af dess förnämsta hoteller. Men den längtande dottern kände ingen trötthet vid tanken på att vara den älskade fadren så nära. Hon knappast vidrörde middagsmaten, utan räknade blott minuterna till den sorgligt ljufva stund, då hon kunde få öfverraska den vemodsfulle, tröstlöse enklingen, som gäkert i enslighet höll helig årsdagen af sin makas död. Gundla hade lofvat beledsaga henne till porten, och att, sittande i täckvagnen, afbida