Dagens Nyheter – 3 februari 1871, sida 2

Paris före kapitulationen. Ur ett Times tillhandakommet ballongbref af den 23 januari meddela vi här nedan några utdrag: Man har ofta sagt att preussarne, om de eröfra Paris, skola intaga, icke en stad, utan en verld; och jag tror verkligen att ett sådant yttrande är ganska befogadt. Ni skulle ha varit i Paris i går afton och bevittnat de omvexlande skådespel, som stadån då hade att förete; och helt säkert skulle ni ha sagt: Paris är verldens bjerta. På boulevarderna hade man all möjlig möda att komma fram; de hvimlade af välklädda flanörer, hvilka njöto af promenadens behag med samma lugn som om inga granater hotade dem. Kafberna voro fyllda af gäster, hvilka — vid ett glas absint eller en bägare öl — lifligt, men med mindre häftighet än man skulle ha kunnat vänta hos franska politici i en så kritisk tid, resonnerade om Trochus afgång och de förhoppningar man skäligen borde fästa vid den mera energiske Vinoy. På Theåtre Frangais uppfördes inför en talrik publik ett af Moligres mästerstycken; ingen hade tid till eller sinne för att gifva akt uppå de ofta återkommande knallarne af exploderande granater, hvilka hördes på afstånd mellan skrattsalfvorna. Till den grad har man nu blifvit van vid explosioner.... Väldiga massor af infanterisoldater framryckte på båda sidor om Champs Elyses, dervid ingifvande de förbigående den trou att vår nye öfverbefälhafvare beslutat taga igen den genom tidsutdrägten skedda skadan, och att ett nytt utfall redan förbereddes, oaktadt det sista totalt misslyckats. Sannolikt anade ingen att just samtidigt med dessa marscher trupperna skulle ha varit väl behöfliga i en annan del af staden, hvarest franska kulor, ämnade att användas mot preussarne, då som bäst genomborrade franska hjertan. Under det att en del af medborgarne applåderade Tartuffe, sBköto andra ihjel hvarandra på den öppna platsen, framför stadshuset. Och under hela tiden fortfor det preussiska bombarderardet att låta höra sig. Man behöide icke gå en timmes väg från boulevarderna eller Theåtre Francais, för att komma inom det område, der de nedfallande granaterna öfverallt åstadkommo förstöring och död. För att göra målniogen fullständig, bör jag ej förglömma de tysta, utmattade menniskohopar, bestående till allra största delen af qvinnor, som med ett utomordentligt tålamod väntade utanför slagtareeller bagarebutikerna; till dess deras tur slutligen skulle komma att få den lilla andel af kött eller bröd de hade att vänta sig. Det var företrädesvis i Belleville jag gaf akt på dessa grupper, hvilka nu (klockan 2 e. m.) reducerats till helt små dimensioner. De utgjorde naturligtvis återstostoden af de ofantliga massor, hvilka tidigt på morgonen samlats på dessa samma ställen, och de hade nu säkerligen väntat derimånga timmar. De fattigas nöd har varit mycket stor, dock icke tillräcklig för att under närvarande förhållanden i någon synnerlig mån ådraga dem lyckligare lottades uppmärksamhet eller medömkan. Den menniskoälskande allmänheten har haft alltför mycket att syssla med de döda eller sårade krigarne, för att derjemte hinna tänka på gamla frysande eller huogrande qvinnor. Emellertid ha utan tvifvel dessa sednares lidanden ingalunda varit det minsta onda preussarne tillskyndat Paris, och det har olyekligtvis i förfärande grad tilltagit. ———————— Är Brefskrifvaren talar härefter om den tilltagande bristen på lifsförhödenheter, huru allt flera af eljest för nödvändiga ansedda artiklar måst äfven at de förmögnare försakas, huru man till och med, på de förnämsta restauranterna fick lof att taga bröd med sig, samt huru matransonerna för de obemedlade förknappats ända derhän att de svårligen kunde anses motsvara mer än fjerdedelen af verkliga behofvet; och han förklarar i sammanhang härmed att han förutser förfärliga katastrofer inom den närmaste framtiden, såvida stadens kapitulation komme att något längre uppskjutag. Han säger: Jag tviflar sannerligen på att de mest sangviniska iakttagare af händelserna någonsin hoppats att lugnet i Paris skulle kunna bevarag, sedan bristen på mat börjat göra sig verkligt kärnbar och en hastig lösning af frågan: Skola vi svälta ibjäl eller gifva oss? blifvit praktiskt nödvändiggjord. Dock tillägger han att, om underrättelserna från landsorten varit mera uppmuntrande, parisarnes förmåga att umbära och lida i icke mna mad otlastlla ha slhagas Ja 11 JOH