Dagens Nyheter – 2 februari 1871, sida 1

fböster från lIendsorten om kungliga krigsprerogativet och kungliga anstagsfordringar. ÖresundsPosten yttrar: Då man dagligen hör och läser de mest förvända föreställnipgar om vårt beryktade indelningsverk, såsom huru orimligt det skulle vara att genom indelningsverkets upphäfvande bortskänka 80 millioner rdr åt en del svenska jordbrukare, ja, då somliga tidningar och enskilda äro nog lömska och dåliga att beskylla dem, hvilka vilja afskaffa indelningsverket, för att vara opatriotiska, ja nära nog förrädare, som vilja undandraga sig alla offer för landets försvar, torde det vara afintresse att höra hvad vårt lands störste militärskriftställare, kapten Mankell, har att i detta ämne förkunna. Man skall deraf till sin förvåning fiona huru adel, prester och borgare tid etter annan förstått att utan aflösning befria Sig från försvarsskyldigheten medan man nu vill finna det orättvist och obilligt, att f. d. bänderna yrka en sådan befrielse, ehuru de vilja betala derför. (Härefter följer ett utdrag af kapten Mankells uppsats i decemberhäftet af tidskriften CFramtiden.) I Kristianstads-bladet för den 28 januari läser man: Statsreglerivgspropositionen gaf anledning till en intressant diskussion, zom företedde åtskilliga rätt pikanta momenter. De som möjligen inbillat sig att representationen skulle utan vidare bevilja de af regeriogen äskade stora anslagen torde derigenom ha blifvit öfvertygade om, att folkets representarter ingalunda äro sinnade att blisdvis godkänna regeringens förslager, utan att dessa tvärtom komma att underkastas en grundlig och samvetsgrann pröfning. FaluPosten gör en annan berättigad anmärkning, som vi förut hört från Norrköpings arbetareförening, Norrländska Korreepondenten m. fl. . Förslaget till landtförsvarets omorganisation med indelningsverkets bibehållande samt allmän värnepligt torde möta svårigheter att bli antaget af nuvarande riksdag, ty skulle så. inträffa, tro vi att ett stort missnöje bland de industriidkande och jordbrukande klasserna, isynnerhet den sistnämde, skalle uppstå, hvilket ej blefve så lätt att stilla. Vill man vid allmän värnepligts införande i vårt land ej på samma gång taga steget fullt ut vid rösträttsgrundens tillämpning och bevilja den nu orepresenterade delen — arbetarne lika rösträtt med öfriga samhällsklasser, så frukta vi att det hela blir ett lappverk. Väl ha vi sett en och annan uppträda mot att denna fråga nu framkomme som ett vilkor för värnepligtens antagande, emedan det skulle vara opatriotiskt. Oss synes det besynuerligt, att man å ena sidan vill påligga de mindre be: