Dagens Nyheter – 1 februari 1871, sida 1

— TILA — Era vägar skiljas snart, och I vandren åt skilda håll i lifvet. Ni är ännu riästan ett barn, och barnen ha litt för att glömma; glöm derför gerna bort er unze reskamrat, menp om ni någon gång skulle erinra er min fosterson, så tänk på honom som en broder, minns, att jag betonar ordet broder. Rosalies förvåning växte ännu mera, men hon lofvade att komma ihåg de mystiska orden. Dock, under det den unga fickan gaf detta löfte, hviskade en underlig stämma i henues inre: Hvarför skulle jag endast få hålla af honom som en broder? Stackars lilla elfvan! Det var den omedvetna kärleken, som första gången hof sin röst i ett hjerta, hvars slag med hvarje dag blefvo allt fullare och starkare. Ni talar så besynnerligt, miss Hind, att jag blir helt ängsligt — återtog Rosalie ofter en stunds paus. — Ert högtidliga allvar tycks innebära någonting hemlighetsfullt. Om jag trodde på romaner, sådana som jag läst några stycken, dem min guvernant har gifvit mig, så skulle jag börja tänka underliga saker. Och hvad skulle ni då tänka ?4 — frågade Gundla med oro. Åhnej, jag tänker ingenting, jag är bara en liten toka. Rosalio försökte småle, men hon fick i stället tårarne i ögonen,