Dagens Nyheter – 1 februari 1871, sida 1

Det är en känd sak att egenskapen af Jjordegumma ofta plägar vara förenad med den ef sqvallergumma, Den som tjenstgör i den ena egenskapen pbrukar ofta äfven tjenstgöra i den andra. Men hvad som deremot ej torde vara så allmänt kändt är stt de sednaste konseljeraa här i landet haft hos sig anstäld en person, hvilken på ett snart sagdt offeielt sätt uppträdt som både jordegumma och sqvallerkumma. Vi mena naturligtvis kaleidoskopskrifvaren i GöteborgsPosten, hvilken förfatlare, som bekant, ständigt varit färdig både att uppgifva hvilka som bor ifva ministrar och att sedermera oförs t draga i bärnad för dem, vare sig tt de kommit från öster eller vester! nan eller nord. Huruvida denn 8 plats varit försedd med lön p t eller ej, kunna vi ej upplysa om en hvad vi veta är att jordegumm h savallergummor i allmänhet sällan ställa det så för sig att de blifva elöning eller åtminstone trakterin i hafva ej ofta sysselsatt oss med nde herre, men ha ej kunnat underiåt t förundra 085 öfver, det en i öfrigt så al gsvärd notistidning som Göteborgssn kunnat vilja öppna sina spalter för en person som förvandlat densamma till ett vanligt skandaiblad. Emellertid pågå i dessa dagar förhandlingar som äro af den natur, att vi nödgas påminna våra läsare om vissa sqvallerartiklar rörande partibildningarne j andra kammaren, om hvilka konseljens ofvan påpekade eqvallergamma redan för en längre tid sedan haft åtskilligt att berätta i Göteborgs-Posten och hvilka sålunda varit i säck innan de kommo i påse. Det säges pemligen att br Arvid Posse under dessa dagar skall utgöra föremål för ea trägen enskilt bearbetning af konseljens ledamöter och att man föreslagit honom jemte eh del andra att skilja sig från de egentliga bönderna i kammaren och sålunda gemensamt med första kammaren bilda en kowpakt majoritet för att, trots alimogens representanter, genomföra det kungliga förslaget och sålunda både bibehålla indelningsverket-och mångdubbla våra skatter och åligganden. Vi tro emellertid att konseljens lodamöter i detta hänseende bränt sina kol förgäfves eller, rättare sagdt, slitit sina sulor utan ändamål (ty de lära vara starkt i rörelse). Det är bekant att vi just ej byst stora sympatier för hr Arvid Posse, men vi anse honow för en klok och skarpsinnig man som mer än väl inser, att om