Dagens Nyheter – 31 januari 1871, sida 1

ee VETA häftigt. — Jag vill inte ens veta hans namn, ty jag bäfvar för den fasansfulla känslan att hata, att förakta och förbanna honom. Det milda ansigtet öfverdrogs af en hastig rodnad, och ögonen sköto lågor. CMen om du vore tvungen att höra det, tvungen, för att genomgå ditt första dop af smärta, att veta namnet på den man, som du måste undfly och — förlåta. Din far, den far, som du känner dig böjd att hata och förbanna, är också — Rosalie Elghjertas far. Arthur raglade ett steg tillbaka och stirrade på sin mor. Rosalie! — utropade han med klagande stämma. — Rosalie! Hon, min lilla engel, som omsväfvar mig i alla mina drömmar. Hon, som jag i en framtid tänkt mig som min valkyria i lifvets strid, målet för alla mina förhoppningar. O, min Gud, hvad jag är olycklig! Ynglingen kastade sig ner på mossbänken, knäppte samman sina händer, och vaggade fram och åter med sitt vackra hufvud. Gåndla såg på honom med ett uttryck af den djupaste smärta. Hon lyssnade till en röst i sitt bjerta: CVid hans unga år redan drömmande om kärlekens lycka och lön.4 Men en annan röst hviskade till svar: Han är sjutton år; hans moder var icke många dagar äldre när hox började drömma. Ack, hvarför sade du mig någonsin att du var min mor! — klagade Arthur. —