Dagens Nyheter – 26 januari 1871, sida 1

—, Oe omgifver er, den gloria, som omstrålar er rikedom, er fromhet, er godhet och vilgörenhet? Nej, nej! Jag skall sjelf rycka af mig den falska skruden!f — utropade Gundla och ställde sig upprätt, medan hon ännu skälfvande stödde sig mot bordet framför soffan — Jag skall tömma lidandets bägare till botten. Jag skall inför hela verlden erkänna mitt barn och min vanära. ; Hon skylde sitt ansigte med båda händerna, sedan kastade hon sig till den upprörde prestens bröst och tryckte en kyss på hans rena panna. Richardsson! Min vän, min bror! Haftack för er alltuppoffrarde kärlek! Må Gud välsigna er!4 Gundla störtade under en ström af tårar bort genom dörren till ett inre rum. Men pastor Richardsson stirrade en lång stund orörlig efter den försvunna. Slutligen skymlade det för hans ögon under det djupa andetaget. Han klämde sönder några tårar och sade halfhögt: ÅA dla qvinna, olyckliga qvinna! Också jag kan utropa: Jag glömmer aldrig, jag gitter mig aldrig.