Dagens Nyheter – 25 januari 1871, sida 2

skulle ingenting fördölja, men med stolthet inför verlden och med ödmjuk tacksamhet inför Gud räcka handen, för att upprätta den, som fallit så som mni. Mr Richardsson hade fattat Gundlas hand och öfverhöljt den med sina kyssar. Han tycktes nu fråga hennes ögon om han i dem skulle läsa lifvet eller döden. 4O, mia Gud, det finns dock ännu guldren dygd och heder i ett manligt hjertal -— utbrast Gundla, i det hom med hänförelse betraktade den man, som, aktad af så många tusende för sin fläckfria vandel och sina genialiska predikningar, kunde se vägen öppen till de högsta andeliga äreställen, och som likväl nu med blygsamhetens och sjelfförnekelsens hela ödmjukhet bad om sällheten af en qvinna, som alla hade rätt att förakta. Gundla betraktade den ädle mannen med tårskimrande ögon, hon smekte den hand, som hvilade i hennes, och hviskade med bruten stämma: SHvarför, ack, hvarför sände inte himlen er i min väg, invan jag någonsin såg honom, den eländige? — Hvarför liknade inte era drag denna afgudabild, som bitit sig fast i mitt arma hjerta, denna lögn, som det lärt sig att tillbedja ? Gundla lossade från sin hals den medaljoog, som hon ännu troget bar, och visade den för mr Richardsson, Han betraktade bilden stillatigande.