nom telegrafen blifvit bebådad, och de militära myndigheterna hade genast, i förening med den enskilda sjukvården, vidtagit omtattande mått och steg för ett godt mottagande, Sedan de hade ätit, förkunnade tornuret det gamla årets utgång. Det var rörande att se, huru vän och fiende önskade hvsrandra godt nytt år. Den preussiska landtvärnseskorten drog försorg om att skaffa varma drycker och snart uppklarnade den mörka taflans fysionomi. Klang af glas och varma handtryckningar! Men många tärar såg jag tindra vid tanken på kerm och anhöriga. lfter flera timmars uppehåll, fortsatte de olycklige, fullkomligt vederqvickta och en del något beskänkta, resan till Ulm. 2 Från Versailles skrifves den 10 januari: Parisarne blefvo uppenbarligen helt öfverraskade, då plötsligt våra batterier öppnade eld från alla båll, utan att man förut ens någonstädes kommit underfund med deras uppförande. Detta är dock icke alls förunderligt, då man hör med hvilken försigtighet vårt folk gått tiliviga vid anläggandet af västan samtliga batterierna. Nedanstående tvenne exempel, som af ett ögonvittne meddelats oss, gifva en klar föreställning om dessa försigtighetsåtgärder. Det första exemplet handlar om det mellan S:t Cloud-parken och porslinsfabriken i Sövres byggda bavteriet, hvars uppförande var så mycket svårare och fordrade så mycket större försigtighet som de fiendtliga förposterna blott genom BSeinen voro skiljda från de våra och dessa sålunda voro beständigt utsatta för chassepotelden, Tillika bör anmärkas att platsen för batteriet ligger på en sluttniug, som är endast helt glest beväxt med träd hvilka redan förlorat alla sina löf. I mediet af oktober börjades anläggningen, och våra sappörers arbete bestod under de första åtta dagarne af ingenting annat än att alla aftnar här och der plantera ett nytt träd framför det utsedda stället, så att småningom och oförmärkt en naturlig skärm bildades som hindrade fienden från att se vårt folk. Först sedan började det egentliga byggandet af den 10 fot tjocka och 64 fot långa jordvallen, hvartill materialierna måste hemtas från en fjerdingsvägs afstånd. Vid arbetet som fortfor dag och natt utan atbrott fick icke ett ord talas, och till och med rökande var strängt förbjudet, för att man ej genom antändning af strykstickor skulle förråda vår närvaro för fienden. Detta batteri blef färdigt utan den riogaste förlust och sänder nu sina granater in i hjertat af Paris. Det andra exemplet ri rer ett batteri vid Meudon; här giorde en öfvergifven villa tjenst såsom skärm. Villan sjelf underminverades. När elden skulle öppnas, antändes minorna; villan sammanstörtade och öfver dess spillror flögo nu de förderfbringande skotten. På samma sätt har det nästan öfverallt lyckats att utan uppoffring af menniskolif fullborda dylika farliga anlägg ningar. . . Ur en belägringsjournal meddela vi följande utdrag: Med förskräckelse motser jag det ögonblick, då jag icke mer har några pengar och kanske måste vara tacksam för att födas på statens bekostnad. Min bankir har lemnat Paris och till och med mot det oerhördaste procentare-diskonto vill hans representant icke längre mottaga mina vexlar. Äta kan jag icke längre på mitt hotell, men jag sofrer på kredit i en god säng. Mitt rum är stort; jag önskar att det vore mindre, ty de sura vedpinnarna i min kamin bevisa otillförlitligheten af ordspråket ingen rök utan eld. Och min garderob, sedan! Om jag vill besöka en vän, betraktar portvakten mig med misstänksamma blickar. Tiggare på gatan bedja mig icke längre om en allmosa, och då jag för några dagar sedan gick med ett par tidningar i handen, kom en gammal herre, bad om om den ena ochBetalte mig för den! Jag stack slanten i fickan. Före belägringen hade jag lemnat Paris och återvände dit med blott en liten nawsäck. Det är svårt att finna någon skräddare, som vill arbeta, och till och med om jag kunde finna någon, kunde jag dock icke skicka till honom hvad jag går och står uti för att lappas och lagas. Hvad skulle Jag taga på mig under tiden? Min kavaj är söuderrifven och blank i sömmarne, mina benkläder ha fransar nedtill och äro mångfärgade som Josefs kappa. Och hvad min tvätt beträffar, vill jag blott säga, att tvätterskorna gjort strike för brist på ved. För ett par vec: kor sedan köpte jag mig ett par billiga stöflar; de ha sluppit upp på många ställen och för att dölja bristerna bär jag ett par seharlakansröda damasker. Af min värd har jag köpt mig en grof, blå näsduk, som jag begagnar såsom halsduk. Således ser jag ofvantill ut såsom en man, hvilken lefver på att stjäls hundar, och nedantill som en biskop. Mesta besvär göra mig mina knappar. De vilja på inga vilkor sitta i. Jag måste konstmessigt sätta ihop mina paltor, och för hvarje gång jag skall taga något ur fickan, fruktar jag att blifva demaskerad. Irukost och middag äter jag på en restauration af andra klassen, Kattor, hundar, råttor och hästar äro såsom nyheter betraktade goda, men mitt inre jag vill icke finna sig id dem såsom ständig spis. Jag har beskritvit min tillvaro för er. dertör att den liknar så många andras. Den som har pengar, och den som icke har pengar, längta nu efter samraa mål, nemligen att dessa pengar voro i Paris. x lu af Times korrespondenter på krvigsskådeplatsen skrifver den 10 dennes bland annat: Det är ou en bekräftad sanning att man svårligen kan finna en familj i Tyskland — man må söka bland de höga eller bland delåga — an ala har nåson anhöris att Db d