Dagens Nyheter – 24 januari 1871, sida 2

såg talaren att det ej brådskade så mycket med somliga detaljer som regeringen syntes vilja göra troligt, men i detta fall ville statsrådet Bergström bibringa honom en annan öfvertygelse, påstående att ingen kan säga om kriget kommer i råorgon, i år eller nästa år. Hr Eric Sparre intresserade kammaren med att under en timmes tid exponera alla de framstående sidorna af sin talang som talare. Aldrig förr hade förhållandena varit så allvarsamma som nu, hvarför han ock nu för första gången under sin 27-åriga riksdagsmannsbana ville vid remissen yttra sig öfver statsverkspropositionen. Han uppdrog en jemförelse mellan hvad ståndsriksdagarna uträttat och hvad som sedan 1867 blifvit gjordt och kom till den slutsats att representationen under 2-kammarsystemet uträttat ingenting, rakt intet — inte ett fnask! Det finnes en klyfta mellan de båda kamrarna, som måste jemnas, det går icke på längden att framtvinga hvilka anslag som helst genom gemensamma omröstningar, regeringen måste på öfvertygelsens väg vinna bifall åt sina förslager. Det är det passiva motståndet, liflösheten, som måste besegras. Talaren hade varit i första kammaren, men der funnit luften vara alldeles för qvaf; han hade pu kommit till andra kammaren, men luften vore qvaf der också; talaren ville dock vara den Gambetta, som un danröjde alla stridiga intressen, alla inre fiendtligheter och försona alla. Sjelf hade han blifvit luttrad i striden, han hade mer än Paris varit utsatt för bombardement, dock af andra projektiler än kanonernas: af förtalets, hånets, illviljung, smiädelsens, hatets. Detvar förmodligen detta talaren ansåg som full kompetens att spela en Gambettas roll, ehuru han ögonblicket derefter, då han ville uteslutande tala om sig sjelf, bekände att det var ett dåligt imne. Han genomgick de olika hufvudtitlarna, utom naturligtvis den första, hvilken vore beroende af ett ömsesidigt kontrakt och dertör icke ensidigt kunde rubbas, och fann att regeringen cj visat några afsevärda ansträngningar att göra besparingar. Talaren ville medgifva alit hvad som verkligen behöfdes till försvaret, men han ville å andra sidan sc besparingar, der sådana kunna göras. Detta är förhållandet inom åtskilliga grenar af administrationen, inom jernvägstrafikstyrelsen och justitiedepartementet, bland annat, der inst ett dussin tjenstemän saklöst kunde afskedas; och talaren ville att tjenstemännens ställning i allmänhet skulle ändras derhän att de kunde afskedas; nu äro de att betrakta som öfvertaliga tjenare hos en enskild person, de gå och latas och göra spektakel samt bli frondörer. Afsättligheten vore icke vådlig, det ser man på landshöfdingarne. Jag är sjelf en dålig landshöfding — yttrade talaren — och det finnes minst 15 andra som äro lika dåliga som jag, men det är ej exempel påatt någon landshöfding blifvit afsatt. Statsrådet Bergström bemötte åtskilliga af hr Sparres yttranden och trodde sig. veta, att inom andra kammaren, liksom i öfrigt inom landet, funneg flera som trodde att två dussin landshöfdingar med mindre skada kunde afskedas, än ett dussin tjenstemän i justitie-departementet; hvad beträffade tjenstemännens afsättlighet ville hr statsrådet derom nu ej yttra sig. men han trodde sig dock kunna påstå (och härkaståde han en menande blick till Venersborgsbänken) att afsättlighet ej hindrade embhetsmin från att bli — frondörer. Hr Hedin framställde äfven några anmärkningar mot statsverkspropositionen och hade väntat af regeringen att hon, då så mycket begärdes för försvaret, hvilketf8 ordnande med rätta blifvit kalladt vår lifsfråga, icke åsidosatt andra nya, mindre väsentliga behof och inskränkt gamla. Sådana indraguingar kunde göras å t ex. första och tredje bufvudtitlarae, hvarförutan regeriogen gerna kunnst i denna al!varsfulla tid innebålla alla utgifter till enskilda jernvägar och istället använda pengarne för försvaret. I afseende å första bufvudtiteln anmärkte talaren att, då alla få underkasta sig uppoffringar, borde ej Heller den vara fritagen från inskränknpiogar; eller vore frågan om landets försvar endast af intresse för den fattige daglönaren, men ej för innehafvaren af ett kungligt epanage? : Vore då det vackra talet om att dela ljuft och ledt endast tort tal, utan tillämpning då det gällde. uppoffringar? Manr bomletikväk komma ihåg, att det är lättare för ett land att undvara ett kungligt hus än tvärtem. Talaren ämnade i en motion framlägga sina å8igter om den humbug, hvartill anslagen under redje lufvudtitelå användas, men hån, som ön: skade se en verkligt ledande regering i spetsen för representatiohens och folkets arbete,