Dagens Nyheter – 24 januari 1871, sida 1

Sjunde kompaniet af Stockholms skarpskyttekår firade i söndags afton med en fest å Hasselbacken tionde årsdagen af kompaniets bildande. Bland dervid inbjudne gäster sågs chefen för lifgardet till häst, general Björnstjerna, skarpskyttekårens tillförordnade öfverbefälhafvare kapten von Franchen, stadsmajoren grosshandlaren Schalin, kapten Ekman, bataljonscheferna löjt nanterna Taube och Gyllenram samt många kompanichefer. Hela antalet af deltagare i festen uppgick till mellan två och tre hundra. Efter några timmars liflig dans till tonerna från hr Ringvalls orkester serverades sup. Sedan började den officiella delen af festen. Kompaniets nitiske och afhållne chef, sadelmakaren Fredholm, föreslog en rad af vid sådana tillfällen vanliga skålar: för konungen, för statsrådet Abelin, för general Björnstjerna o. s. v. Kapten Ekman erinprade derefter i ett anslående tal om skarpskytterörelsens betydelse såsom inledning till den nu ifrågasatta ombildningen af försvarsväsendet och han gaf varmt erkännande åt den förtjenstfulla del 7:e kompaniet tagit uti nämnda rörelse. På samma gång kompaniet nu firade sin födelsedag; högtidlighölle den också dagen, icke för sin död, men för sin afgång såsom sjelfständigt kompani, hvilken afgång blir en följd af det fattade beslutet att föreningen skall organiseras på en bataljon och fyra eller fem kompanier. Tal. hoppades att kompaniets medlemmar, fastän de komme att uppgå i ett annat kompani, icke skulle derför upphöra att egna samma nit som hittills åt sträfvandet att förkofra sin skicklighet till fosterlandets försvar. I sitt svar härå tecknade hr Fredholm kompaniets historik; tackade för de goda vitsord som kommit det till del ; tackade ock kompaniet för dess flit, dess uthållighet, dess samdrägt och för de prof af dess vänskap han såsom dess chef rönt ; han uttryckte slutligen sin förhoppning att om sjuan i mössan blefve utbytt met en etta; kompaniets medlemmar icke skulle underlåta att bemöda sig om att blifva nummer ett bland skarpskyttar. Ännu några danser skingrade sorgen öfver att dagen var den sista för kompaniets sjelfständiga tillvaro. Fröken Alma BahUuöf, som i afton gifver en musikalisk soir å Stora -börssalen, har, likasom Christina Nilsson, friherrinnan Adelaide Leuhusen (född Valerius) att tacka ej blott för sin första undervisning, utan äfven för möjligheten att fortgå på konstnärsbanan. Sålunda har fröken D. kunnat i nära två år vistas i Paris och der flitigt begagna de stora mästarne Vartels och Rogers ledning med den framgång, att hennes anställning vid Opera Comique var så godt som afgjord, då det olycksaliga kriget utbröt och hon måste tills vidare återvända till Sverige. Hon är en, utbildad koluratursångerska, hvars talang skall, vi äro derom förvissade, bereda den musikaliskt bildade allmänheten en ganska angenäm öfverraskning. Hon biträdes i. Kjerulfs XSserenad: ved Strandbredden4-af ej mindre än fem af friherrinnan Leuhusens elever,: alla lofvande sångerskor, af hvilka fyra (en af dem har samtidigt med soirågifverskan tagit lektioner för Vartel i Paris) följt sin lärarinna till: Stockholm för att fortfarande njuta hennes undervisning. Fri(UNNA ———