Dagens Nyheter – 24 januari 1871, sida 1

hand och kyssände män, att han till nästa sommar skulle tala bara: svenska, och att han skulle skrifya långa bref till henne på det underliga tungomålet. Nu jagade lille Arthur, med barnets lyckliga förmåga att lefva i och för minuten, sina båda käraste lekkamrater öfver den saftiga gräsmattan och tycktes ha förgätit hvarje tanke på den nära och svåra skilsmessan. Men ett par stora, mörkblåa och underbart sköna qvinnoögon följde alla hans rörelser. Gundlas hela manliga omgifning tycktes fatta alla de qval, som kunna rasa i en älskande — fostermoders bröst. Nej, det här är då alldeles för bottenlöst galet! — utbrast slutligen kronofogden, i det han torkade sina våta kinder. — SAntingen -faller det dagg från kaprifolierna på mina kinders sköna tegeltak, eller också sitter. jag här och lipar som en fattighusgumma och gör mitt ljufliga te till bara tevatten! För hundra hakar! Vi ha ju haft skilsmessor nu i fÅera höstar förr, och det är väl inte värre nu än annars. Elementskade nästibb, jag tror jag får den aldrig torr. — Emanuel! Fly mej hit konpjakskaraffinen! Jag gör mej en kunglig svensk toddy! Det här tepjasket gör en bara blöthjertad! . Och kronofogden gned sin näsa alldeles blank, medan han lagade sin toddy. Seså, studenter! Ska ni inte göra farbror sällskap?