Dagens Nyheter – 23 januari 1871, sida 1

en vacker dag komma i delaktighet af samma lycka som nu Tyskland eller Frankrike, Det hjelper icke att säga t. ex. att Sveriges konung icke kan börja anfallskrig utan att riksdagen beviljar medel dertill, ty ett faktum är att han kan disponera tillräckligt för att bringa armån på benen, ja till och med föra någon del deraf utom landets gränser; och har man en gång hunnit så långt, så lära vi väl vara moraliskt tvungna att underhålla våra egna landsmän. Dessa tankar tro vi utan all fråga vara i öfverensstäimmelse med den jemförligt största delens af nationen och vi ha i synnerhet i dessa dagar hört samma tankar flitigt utvecklas såväl muntligen som i skrift. Vi hoppas derför och vilja vara öfvertygade om att nationens representanter vid innevarande riksdag skola kraftigt verka för denna angelägna förändring i vår grundlag, till trygghet för nationen och välsignelse för dess målsmän. Vi äro fullt öfvertygade att Sveriges största fara för krig ligger i regentens uti ifrågavarande hänseende öfverdrifna makt, i hans personliga förhållande till och slägtskapsförbindelser med andra furstehus. Att syenska folket numera skyr knget värre än pesten, inseende det både gudlösa oeh vanvettiga deri och bemötande den gamla frasen om ära, der detta ord af egennyttiga afsigter begagnas, såsom den verkligen förtjenar, nemligen såsom utgången från afgrundsfursten sjelf och lika falsk som denne, derom torde åsigterna sannerligen ej vara delade. Vi behöfva väl ej erinra att vi tala om anfallskrig, ensam eller i förbund med andra makter. Vi hoppas red. behagade införa denna skrifvelse, och kunna på samma gång ej nog uppmana red. att fortfarande verka i samma syftniog som hittills och särskildt i den vigtiga fråga, i hvilken vi ej kunnat underlåta att framlägga våra tankar och vår öfvertygelse, En Svenska nationens verklige vän.