Dagens Nyheter – 21 januari 1871, sida 2

lghjerta skullej velat gifva åratal af sitt lif, för att osedd kunna passera denna grupp. Han skylde sitt ansigte med sin näsduk och sökte arm i arm med sin unga maka bakom fadrens rygg glida förbi den farliga punkten, men i samma ögonblick lyftade Gundla upp sitt sköna hufvud och lät ett utrop af öfverraskning undfalla sig vid åsynen af de störande vittnena. Dock detta första svaga utrop var blott en förelöpare till det hemska anskri hon uppgaf i nästa sekund. Fingal, Fingal! — utropade den arma qvinnan med fasa och klamrade sig fast likt en drunknande vid fadrens bröst. — O, göm mig, dölj mig, fader! Dölj mig djupt ner i ordens eköte!? Hvar taga pensel för att måla uttrycken i alla de ansigten, som bleknade eller rodnade vid detta jimmerrop från den skälfvande, unga qvinnan, denna ofrivilliga anklagelse, som med våldssm hand och snabbare än blixten undanryckte ridån för hennes lifs, hennes kärleks dystra drama. Fingal stod der som förstenad. Aldrig hade straffet för hans brott mot den värnlösa kunnat falla öfver honom i ett mera förkrossande ögonblick än det närvarande, och aldrig bevittnats af varelser, inför hvilka det varit mera förnedrånde att sänka sina ögonlock. Den unge ståtlige, vackre mannen, den rikt