Dagens Nyheter – 20 januari 1871, sida 2

oo SER guld och ädla stenar i vårt försummade bibliotek. SMen, min far, du gaf mig i ditt bref lika litet som nu namnet på vår lärde vän4 — genmälte baren Fingal med en artig bugning och ett frågande småleende. Skref jag inte namnet? — skrattade fadren — och ritade ändå ett par sidor fulla om de vackra egenskaperna. Nå, så får jag då, enligt vederbörligt ceremoniel, presentera min son Fingal, f. d. husarlöjtnant, numera landtbrukarämne med lysande anlag, och vår berömde andlige vältalare, pastor Emanuel Hjort. Fingal ryggade ovilkorligen, ett steg tillbaka och bleknade. Pastorn, som med ett välvilligt småleende fästat på honom sina djupa blickar, kunde inte förklara hans förvirring, utan frågade liksom de öfriga med oro hvad som fattades den unge mannen. Fingal satte sig på en stol, fläktade med näsduken på sin panna, knäppte upp ett par knappar på sin väst och lyckades slutligen med darrande stämma att orda något om ett plötsligt illamående, som någongång förr angripit honom, men som brukade gå öfver på några minuter. Eleonore och baron Hans skyndade med ett uttryck af förskräckelse efter friskt vatten och eau de cologne. Mer efter några tunga andedrag vågade