Dagens Nyheter – 19 januari 1871, sida 2

Sv lockande, som icke minskas af de svårigheter, hvilka Eleonores motvilja kastar fram som stötestenar. Det skulle vara mig mycket kärt, om Eleonore kunde ge mig anvisning på någon mönsterbild bland de unga karlar hon känner, och hvilken bild jag kunde bjuda till att efterlikna. Bara det inte blir någon romanhjelte, någon engelsk typ med englars dygder och med englavingar släpande nedanom frackskörten. Jag nöjer mig med mindre höga idealer. Men under tiden stannar jag hemma i mitt fosterland, lär mig landtbruk under min fars visa ledning och låter mig så småningom besmittas af hans liberala idger. Som de lättsinniga alltid ha ett ömt hjerta, så ska jag öppna mitt för alla minai framtiden blifvande underhafvande, men alltid lemna en liten vrå ograverad åt den, med hvilken jag kommer att gifta mig. Dem med hvilka — var det inte så, eller hörde jag orätt? — frågade Eleonore med en min så oskyldig, men tillika så satirisk, att den fullkomligt lyckades i sitt syfte, att nagga offret. Jag är en god lutheran — svarade Fingal lika oskyldigt. — Himlen bevare mig från mormoniska villosatser. Himlen hör inte alltid en bön, som göres för första gången? — genmiälde Eleonore spetsigt. — Försynen tar sig betänketid, för att utransaka om bönen är uppriktig.4