att kasta handsken mot fadrens nivelleringsider, mot hvilka han så ofta förr förgäfves kämpat. Haa fortsatte derför stillatigande och tankfull att rita krummelurer och namn på papperet. Fadren stannade ett ögonblick och såg på hans sysselsättning. Hvad ritar du för vackra saker? G-u-Gundla! Det är ett ovanligt namn. Känner du någon Gundla? — Ah, apropos det namnet, känner du kanske någonting om Gundla Hjort, den vältalige prestens dotter och Eleonore Vv. Dörbens modiga räddarinna?4 Nej, min fart — stammade Fingal och sänkte sitt hufvud mot papperet, i det han tecknade namnet Eleonore. Hon lär ha vistats i Paris samtidigt med dig och frapperat genom sin ovanliga skörhet. tJaså.X Underliga rykten äro i omlopp om den stackars flickan, och hon lär ha spårlöst försvunnit. Jaså.l Hvad menar din penna med Gundla? Hå, ingenting! Jag hörde namnet här om dagen, och tankarne flyga och fara. Det här är ingen -tankelck, utan pennans egna improvisationer. CLiksom namnet Eleonore? — frågade baron Hans. Ja, just så. Min far nämnde nyss hennes namn, och derför kom jag att skrifya det.