Dagens Nyheter – 16 januari 1871, sida 2

Erkebiskop Sundbergs tal till akademistaten och den studerande ungdomen i Upsala. Mine herrar! Då jag för nära 22 år sedan med vemod i hjertat lemnade Upsala, sade mig en röst, en af universitetets gamle lärare: den dag torde nog komma, då ni kallas hit tillbaka igen. Jag trodde aldrig på den dagen, ty jag hade ingen anledning att tro derpå. Den har likvil kommit, medförande en lika öfverraskande som oförtjent utmirkelse; ty jag står nu åter hir i ordets rika mening kallad tillbaka att vara detta universitets prokansler. vilket ansvar en sådan ära medför och hvilka pligter den ålägger ir för mig fullt klart. Det oaktadt stiller jag nu frimodigt min första helsning till eder, ty jag litar icke på några egna krafter, utan sitter hela min förtröstan till den Gud, hvilkens hjelp icke sviker. Hvile Hans vilsignelse öfver oss alla! För den, som varit länge borta, är det en ganska egen känela att återigen se sig omgifven af den studentkår, han en gång sjelf tillhörde. Ungdomen med sin spänstiga lifskraft, eina små hekymmer och stora förhoppningar är i grunden oförändrad. blott personerna iäro andra. De af mina samtida kamrater, zom icke redan iiro samlade till sina fäder, finnas naturligtvis nu för längesedan kringspridda öfver hela landet, och blott några få ha stått gvar här för att vägleda nya sligten på ljusets vägar. Och söker ögat efter de gamla, forna lärarne, till hvilka man var van att blicka upp med vördnad och kärlek, så äro äfven de äl allra största delen borta, och det är hufvudsakligen på grafvarne, som vördnadens och kärlekens minneegärd skall för dem nedläggas. Men likgom ungdomen är densamma som förr, så iro ock fiidernesland, vetenskap och Guds rike desamma, och att för dem vara en redbar och duglig universitetsarbetare bör utgöra en liflig trängtan hos ungdomen. Vår tid, mine herrar, ställer onekligen mycket höra och kanske ifven något oklara anspråk på detta arbete, då man på samma gång fordrar grundliga studier, hastigt resultat och framförallt de förvärtvade kunskapernas brukbarhet i fiderneslandets tjenst. Snart sagdt dagligen får man höra dessa samma slags stridiga yrkanden uttalas och först och främst den så kallad: praktiska nyttan uppställas såsom det mål, för hvilket skolornas elementirundervisaing bör vara anordnad. Meningen härmed är verkligen svår alt fatta för hvar och en, som nödgas skilja met lan den verkliga bildningens och yrkesfärdighetens olika värde. Utan tvitvel önskar hvarje student hka lifligt gom bågon yrkeslärling att en gång kunna blifra en nyttig medlem i det samhälle ban tillhör; men just i samma mån denna önskan är hos honom allvarlig, akte han sig för det oprakuiska misstaget utt hastigt utbyta de grundliga studiernas mödor mot öfnoingarnes och tillämpningens. Vetenskapen ställer dessutom på sina idkare, både unga och gamla, helt andra fordringar in sådana som med något slaga nyvtighetsmåttstock kuuna mitas. När den gör alltiog i himmel och på jord till föremål för gin undersökving, när den fördjupar sig i den gudomliga uppenbarelsens begrepp, när den unde:söker lagarne för den menskliga organismens verksamhet, när den utransakar stjernornas kretslopp, ransakar jordens innandömen. följer tankens måvgtusende skiftningar i språk, elter när den intränger i konstens hemligheter, så måste den lemna den praktiska nyttans synpunkt alldeles åsido och betrakta hvad som ir sannt, rätt och ekönt endast derför att der är sannt, rätt och skönt. Tappar nu vetenskapen bort denna ein idealitet, så förvandlar hon sina söner till ogsverkare och då vinner materialismen seger ötver det rike, som dock skall bestå sedan jortts— —RUT— XE I 4 — oo — —— — TAN