Dagens Nyheter – 14 januari 1871, sida 1

att mycket gerna få pryda hans fönster, endas det ingenting kostade honom, ty som en förståndig affärskarl roade det honom mera att sälja, än att köpa. Den unga fleuristen skyndade att förse sig med de blomstermaterialier, som fattades henne, ty i bottnen på sin reskoffert bade hon ännu qvar åtskilligt från Paris. Med hela ifvern hos den, som kämpar för att uppehålla lifvet, arbetade Gundia långt in på natten, och redan följande dagen förde hen med sig till den förbluffade frukthandlaren en hel korg med de mest illusoriska äppleoch orangeblommor, för att inte tala om körsbärsträdets och sjelfva den plebejska potatisers graciösa blomster. Å Engelsmannen förde sina näsa och sina fingrar oupphörligen till de mästerverk han högljudt beundrade. God-dam! De här äro väl ändå vuxna i något orangeri?t — menade frukthandlaren. Ja, der mina fingrar gjort tjenst i stället för solen — svarade Gundla med ett leende, som dog bort i vemod, ty under skummet af hennes lättare tankar gungade den oroliga böljan, hennes djupa hjertesorg. Engelsmannen betraktade med stigande intresse den sköna främlingen, hvars sitt att uttrycka sig genast röjde att hon icke var en Albions dotter. Han förvånade sg öfver hennes ädla hållning och smakfulla drägt,