Dagens Nyheter – 13 januari 1871, sida 2

så upphöjd, så vida öfverlägsen alla de menniskor hon hittills lärt känna: Ack, hvad ville hon inte gifva för att osedd kunna smyga till hans bädd, oigenkänd få smeka den rena pannan, och hviska tröstens ord i hans öra under drömmen. Gundla ranmsakade sitt hjerta. Var det stolthet, som kom henne att fly det höm, der hon säkert ännu skulle bli mottagen med kärlek, eller var det ödmjukhot? — Hon kunde ickeförstå sin fruktan, sin farhåga för att möta denne far, af hvilken hon aldrig rönt annat än den innerligaste ömhet. Hon fattade icke, att det vår öskuldens genius, som ännu -höll sitt hufvud tipprätt i hennes själ, och som fyllde henne med bäfvanh för de ögon, söm alltid i henne skådat Hemmets goda engek När Gundla tömde fickorna på sin resdrägt, fingo hennes händer fått i döt olyckliga brefvet från Smademoiselle Cesårine4! Hon ämnade sönderrifva dedna förktossande erinran om resan till Versailles, men bon gendmliste dögssförinnan ännu en gång detta bref, som var ett sådant fattigdomsbevis i fråga Om uppfostran, men eff 8å rik källa till dö sorgligåste reflexioner. Den arma varelsen hade fästat sig vid Gundlas utseende af en Sanche gadien) såsom uttrycket var stafvadt; och bad om ursäkt a Ange-gardien, skyddsevgel.