Dagens Nyheter – 13 januari 1871, sida 1

för sitt råa beteende i parken. Hon beskref i lifliga färger sin första kärlek och hurw den blifvit sviken af Fingal, och hon varnade nu la, bele ainconnue för vådan af att sätta lit till en man, som på tre eller fyra år haft ett halft dussin kärleksaffärer. Det var icke af tchalous. utan af Cammite mot den vackra blonda qvinnan, som hon hade skrifvit denna varning, ty hon afskydde numera den, som svikit hennes första oskuldsfulla kärlek, hon älskade ingen menniska på jorden, hon älskade blott nöjet, och konsten att glömma lifvet och döden. Men när Gundla slutat läsningen, tände hon brefvet på ljuslågan och stirrade djupt begrundande på askan, som föll ned -på staken: Ett litet flarn, ljusare och lättare än alla de andra, höjde sig upp mot taket och sväfvade-der en stund, innan det upplöste sig i atomer. Arma olyckliga qvinna!S suckade Gundla, beklagansvärda Cesarine! Måtte himlen gifva mig en varning, en räddning genom dig! Nej, jag skall bli luttrad, renad, förädlad genom sorgen, den skall icke draga mig ner i dyn. Liksom det der lilla flarmet skall jag sträfva mot höjden, tills jag liksom det förintas och försvinner. Dock, Herren Gud skådar väl atomen, som af intet menskligt öga kan spåras, och skapar deraf ett ädlare väsen — kan-, hända för högre pröfningar. Och med bönen på det tungomål, som hemnes moder lärt henne somnade den unga svenskan på det engelska hotellet.