Dagens Nyheter – 12 januari 1871, sida 1

ora Nygatan, 2 tr. upp... are Hamdolf VV mil heten varit utsatt för hårda prof och behöfver den hvila, som fienden genom ett häftigt bombardement vill förhindra. Armån, understödd af nationalgardet, bereder sig att handla. Vi vilja alla göra vår pligt. Jag förklarar härmed att ingen tvedrägt herrskar inom regeringen, utan äro vi alla eniga uti att hoppas på befrielse, x R Den 2 december egde en rörande begrafningsceremoni rum i Amiens. Det var de tappra, vid citadellets försvar fallna soldaternas stoft som jordades. Efter stadens kapitulation hade liken blifvit förda till hotel de Dieu, i hvars kapell de afsomnade nämde dag kl. 2 e. m. vigdes med döden. Derefter anordnades ett långt sorgetåg som styrde kosan till Madelaine-kyrkogården. Ingen af de franska officerarne, hvilka redan af de preussissa militärmyndigheterna erhållit order att hålla sig färdiga att afresa till Coblentz, hade velat undandraga sig att bevisa sina käcka soldater den sista hederstjensten. I spetsen för officerskåren gick sqvadronschefen Woirhaye. Då processionen anländt till den af stadens styrelse anvisade begrafningsplatsen, framträdde öfverfältläkaren Tondut och höll följande tal, som på de närvarande gjorde det djupaste intryck: Mina herrar! När de blefvo förda till ambulansen, dessa Amiens tappra söner, och jag mottog dem blödande, vanställda, döende, kommo tårarne mig i ögonen, och jag kände ännu en gång huru fåfängt vårt vetande är, huru små våra menskliga resurser gentemot sådana åskslag. Det gifves, mina herrar, för mig intet förskräckligare skådespel än att se en ung man, som nyss var full af lif, ligga utsträckt blödande vid mina fötter och, att bevittna hans dödskamp, dervid tänkande på så många ungdomens skatter som sålunda på en gång blifvit förintade,. på så många år af lycka och verksamhet, som kunnat hopa sig öfver detta huf vud, nu blekt och isadt af döden. Huru! en far, en mor ha användt tjuguåriga omsorger på dessa söners uppfostran, som voro ämnade att blifva deras ålderdoms glädje och stöd, och som skulle, liksom de sjelfva, följa hederns och redbarhetens raka stig. De förmå kanske icke vidare göra några uppoffringar; men det är detsamma; barnen äro nu män; deras bana ligger öppen för dem; de behöfrva endast gå framåt med högburet hufvud; målet är uppnått; de äro räddade, eller huru? Nej, de äro förlorade! Veten I hvarför? Det kommer sig deraf att plötsligt, i det ögonblick då man minst väntade det, ett utrotningskrig inträffat, sådant, hvartill verldshistorien icke har maken att uppvisa. Det kommer sig deraf att en af dessa förfärliga strider uppstått, som förmått hela Frankrike att resa sig såsom en man för att tillbakadrifva inkräktaren. Olyckligtvis har ödet icke gynnat våra ansträngningar, segern har öfvervifvit våra fanor, och på samma gång vi begråta våra dödade försvarare, ha vi också att begråta vårt nederlag. Dessa ädelmodiga söner, som vi i dag nedsänka i grafven, ha känt den patriotiska och heliga ande, som lifvade våra fäder under dylika ögonblick, sväfva öfver sina hufvuden, och de ha ställt sig främst på fästningsvallen, bjudande fienden spetsen. , De ha stupat, lydande sin pligt, likasom deras tappra kommendant, hvilken lit deras lif offras för det samhälle, som sett dem födas. Detta samhälle skall icke glömma en sådan hängifvenbet; det samlar deras jordiska qvarlefvor i en. och samma graf, och en dag då en hedraude fred töljt på de olyckor, hvaraf vi.nu äro hemsökta, skall en minnesvård, vär